AFGHANISTAN OCH KRIGET DERSTÄDES.
- (Slut från gårdagsbl.)
Nedanstående skildring torde lemna eit bevis
på huru man gick till väga och huru strängt
sjelfva de politiska autoriteternas i Indien upp-
förande tadlades. I anseende till Marris, tyckas
vi sjelfva hafva varit de anfallande, då vi utan
den ringaste anledning skickade trupper in i
deras land (de talrika röfverierna lära således
icke få tillskrifvas detta folk), för att besätta
deras fästen och tvinga dem att betala tribut
åt Schah Schudscha, ehuru de bittills blott till
namnet varit undergifne Chanen i Khelat och
ej lydt någon såsom deras omedelbara höfding.
För detta ändamål skickades kapten Brown med
300 man infanteri och ungefär 60 hästar i April
41840 till Kahar. Vägen var besvärlig, och om
Marris velat göra något motstånd, så skulle för-
söket redan då misslyckats. Kapten Brown
fann fästet öfvergifvet, emedan Marris i blind
förskräckelse utrymt det. Då löjtnant Ctarke
med 600 olastade kameler och en föga talrik
betäckning tågade från Kahan, för att hemta
förråd r, blef han nedhuggen tillika med 70 at
sitt folk; en infödd officer, som med 80 man
återvände till Kahan, då han såg löjtnant Clarke
invecklad i bergstrakten, omkom äfvenledes til-
lika med sitt manskap. Dessa voro Marris första
anfalls-åtgärder och tyckas blifvit föranledda af
Kahaurs oväntade ockupation. Höfdingarne märkte
först nu vårt ändamål, och började med ett berg-
folks trotsiga mod försvara sitt land och dess
oberoende. De sökte likväl förgäfves locka kap-
ten Brown ut ur fästet, emedan hans vaksam-
het tillintetgjorde alla deras anslag. Då likväl
Clibborns trupp blifvit tillbakadrifven, och Mar-
ris uppställde de eröfrade tälten och kanonerna,
ehuru de sednare voro förnaglade, framför fästet,
såg kapten Brown sig tvungen att öppna un-
derhandlingar, förmidde, under någon förevän-
ning, första höfdingen Doda Marris brorsson,
att besöka sig, visade honom sickar fulla med
sand såsom mjölsäckar, missledde derigenom
Marris i anseende till sin belägenhet och erhöll
en hederlig kapitulation, som också hölls med
den största redlighet.. Denna berättelse, om
älven icke riktig till alla detaljer, är märkvär-
dig, emedan hon visar den skoningslöshet, hvar-
med man gick tillväga mot enskilda stammar,
och hvilken när, och sedermera i Afghanistan,
på ett kännbart sätt hämnade sig; denna gån-
gen hade Marris, oaktadt sin seger öfver Clib
born, lärt sig känna och frukta de engelska
veprens öfverlägsenhet, och missödet hade såle
des den goda följd, att underhandlingar kunde
öppnas med dem i en så kritisk tidpunkt som
den ofvannämnda.
Imedlertid var å andra sidan ännu icke allt
slut. Man förebrådde general Nott hans march
till det öfvergifna Khelat, under det han bordt
besätta öfra delen af Bolanpasset och derigenom
bringa fisnden mellan tvänne eldar, emedan
denna, som den syntes, alldeles icke var föröd
mjukad, Men denna förebråelse, ehuru ofta
upprepad, är alldeles utan grund. Vid Khelats
återeröfring och bibehållande var ett stort mo-
raliskt intresse fästadt, och en del af Bolanpas-
sets ockupatioa hade icke skingrat de krirg-
boende folken, som hade flera andra pass att
begagna. De fortsatte äfven sina ströftåg ännu
efter den heta drabbningen d. 4 December och
i trots af den deri lidna förlusten, och isynner-
het härjade Brahuis slättlandet helt och hållet
methofiskt, för att bringa Engelsmännen i nöd
och förlägenhet. Dessa sistnämnde kunde, af
brist på rytteri, icke skydda landet, utan erdast
besätta enskilda orter. Huru vanmäktiga de i
detta hänseende voro, visar Dadurs exempel
aldratydligast, emedan detta plundrades just un-
der Enagelsmännens ögon, utan att de kunde
hindra det. Brahuis hade i allmänhet ru öfver-
makten och tyckas bafva hindrat Bibi (den nu
varande chanens moder) från 2tt sluta fred med
Engelsmännen. Individer kommo visserligen och
nedsatte siz på de utplundrade slätterna, men
de fleste kände sig säkrare på sina berg och
visade ej den minsta Iust att underkasta sig
Engelsmännen, ehuru de icke nu, under den
kalla årstiden, vågade sig lika mycket fram
som förut.
Denna kallare och således gynnsammare års-
tid begagnade Engelsminnen efter bästa för-
måga, och deras förnämste underhandlare var
Mir Bobur, Beludschernes anförare i slaget vid
Kotri. Snart inträffade gynnsamma underrätte!-
ser, stammarne syntes hålla sig stilla och till
och med Nassir Chans moder gaf sig i Engels-
männens våld och erhö!l af dem ett månatligt
underhåll af 1000 rupier, utom hvad hon upp-
bar af chanens gods i Gundava. Några Brahuis-
stammar förhöllo sig fredligare ön förut emo!
Engelsmännen och uthyrde åt dem kameler,
som de visserligen förut till största delen sjelfve
stulit från dem. Endast Nassir Chan sjelf, eller
snarare de, som ledde den helt och hållet oer-
farne ynglingen, ville ännu icke hörsamma upp-
maningarna, och de Anglo-Indiska bladen gjorde!
den sötsura anmärkningen, ,att hela landet
tycktes befinna sig i ett tillstånd af halft lugnad
XXL ROTE —O—— VR