i kyrkan, som ej besökte några serskilda böne-
sammankomster och som hvarken ansågo nöjen
eller arbete för syndigt; men det fanns lik-
väl en tredje klass, nemligen djefvulens barn,
eller sådane, som skrattade åt magister Hjem-
merdahl.
Då magistern predikade, var kyrkan alldeles
fullproppad af botfärdiga själar, som svettades
och knuffades för att få upphemta det himmel-
ska manna, som flödade från hans lippar. Det,
som isynnerhet intog folket till hans förmån,
var hans sätt att direkt vända sig till personer,
som voro i kyrkan och apostrofera dem; ovett,
äfven andligt, är folket välkommet. Kyrkan var
derföre full af folk. När helighetsepidemier
komma, sjuknar en mängd på en gång; de äro
blott utbrottet af en sjukdom, som blifvit sam-
lad under en längre tid. Hos oss var magister
Trålgas tid en sådan förberedande period. Fol-
ket kände då, att det var något som felades,
något tomt och ihåligt låg i deras gudsfruktan,
den var ej ren, ej sann och lefvande; men
ångren väckte de slumrande känslorna och det
lama bjertats rörelser. Då kom den nye magi-
stern med sina hotelser, sitt bittra språk, med
helfvetet och en hel pinoapparat af svafvel och
beck — och se! på en gång utbröt sjukdomen.
Själarne, som blott höllos spänstiga genom ett
träaktigt skelett af kristlig moral, förkrossades
genom den nye lärarens ljungeld, och kyrkan
blef nu lika så full af ångrande syndare och för-
krossade sinnen, som ett fältlasarett med sårade
en bataljdag; men med denna förkrosselse, detta
lemlästande af deras andliga jag, förenade sig
alltid en hög grad andligt högmod; de lågo der