LÄSERIET.
(Ur det nyligen utkomna arbetet: ,GENREMÅLNINGAR
af ONKEL ÅDAM.)
Vår kyrka är gammal och ärevördig, med spets-
bågiga fönster och pelare, hvilka, bastanta och
tjocka, tyckas uppmurade till trots för tiden.
Gångarne äro lagda med en mängd grafstenar af
äldre och nyare dato, ända från den stolte rid-
daren, som tillika med sin fra ligger uthuggen
på denna sten, med en ling. inskription på latin
kring kanten och evangelisternes symboler i hör-
nen, ända till sockerbagaren och rådmannen Plom-
monqvist, som för nigra och tjugo år sedan
brände mandlar och bakade biscuit åt stadens
honoratiores. Om man något Jitet betraktar ut-
seendet hos de byggnader, hvilka menniskor resa
upp till Guds ära, skall man alltid finna något
i deras fysionomi, som förråder det tidehvarf-
vets skaplynze, då de byggdes. Grekernas tem-
pel voro republikanska gudabus: der fanns jemn-
likhet meilan pelare, gudar och dyrkare, him-
melens vind fick fritt leka kring peristilerna,
och lik en palmskog af marmor stod templet
invigdt åt en förfinad naturdyrkan. Egyptierna,
åter, instängde sina gudar inom väldiga klipp-
massor; de voro, liksom deras Faraoner, endast
despoter, hvilkas ansigte blott fick betraktas aj
en prestkast, som utnämnt sig till Guds kam-
marherrar. De christne, åter, dyrkade i början,
under christendomens barn-period, Gud hvar
som helst. Der en troende, en bedjande fanns,
var också en kyrka, men då katholocismen och
menniskofunder blandade ut den rena, fromma
barnatron, då byggde man tempel, väldiga som
den makt, hvilken då regerade verlden; — icke