andefattig som den förre. Magister Hjemmer-
dahl var en helt annan natur, en helt annan
figur; han var liten och mager, hans svaria hår
låg i vilda lockar öfver den gulbleka pannan;
hans små grå ögon suto lurande och bitande
under de baskiga ögonbrynen, likt en hund,
som gömt sig under en rishög och blott då och
då tittar fram för att grina illa. Hans tunns,
bleka läppar, som vanligen i hvardags:ag drogo:
på sned af ett slags grir, öppnade sig på sön-
och högtidsdagar endast för att bestraffa; hans
organ hade något skrällande, som aftvingade de
gamla hvalfven liksom jämmerrop, då han pre-
dikade, och hans gestikulation var häftig. Den
lilla mannen boppade, svängde och bugade sig
i predikstolen, och slog då och då i pulpeten,
så att det hundraåra dammet på Carl den Tolt-
tes bibe!, som låg bredvid, lemnade sin hvilo-
plats och flydde sin väg.
Detta väckte Skråköpingsboarne, och nu blef
man kyrksam i Jika hög grad, som man förut
låtit kyrkan vara tom.
Det finnes olika sätt att vinna mMenniskorna;
man kan leda dem genom kärlek och godhet
samt genom fruktan, Magister Hjemmerdsbl
begagnade ganska mycket djefvulen, för att
skräma upp Skråköpingsboarrnes sofvande sam-
veten, och det dröjde ej länge, förrän staden
var delad i trenne distinkta klasser, nemligen:
Guds barn, som hvarje söndag: ottesång, hög-
mässa och aftonsång suto i kyrkan och dess-
emellan hade bönesammankomster och i öfrigt
ansågo nöjen af alla slag syndiga, men syndigast
att arbeta. Den andra klassen voro de så kal-
lade verldens barn, som blott då och då gingo