enkla, utan utsirade med tusende olika filigrams-
arbeten och målningar, liksom religionen var
det med legender och dikter; men öfver och
omkring allt detta småaktiga hvälfde sig det
djerfva hvalfvet och de herrliga spirorna nådde
himlen, liksom religionen öfver menniskornas
påfund. Vår tids arkitekter deremot följa med
vår smak. Man må derföre ej tycka illa vara,
att våra nyare kyrkor se ut som danssalar, eller
som de ailranättaste konditorigrannlåter. Vår
tid är ombytlighetens, och Guds hus skola byg-
gas så, att de äfven duga till annat, än endast
religionsöfningar. MFvardagligheten, med sitt sy-
baritiska tycke för det beqväma, har utträngt
smaken för det sköna och det stora; det prak-
tiska förnuftet vill endast hafva ewt samlings-
rum till gudstjenstens förrättande, liksom en
börs, der man omsätter själens kapitaler eller
åckrar med öfverränta på sina dygder; skada
blott, att fromheten för ofta är ett statspapper,
som stiger och faller med kursen.
Vår kyrka var, för några år sedan, spar-
samt besökt; blott en och annan borgare, som
af gammal vana lät sina ben vandra dit om sör-
dagarne; någon gumma, som ej tyckte sig hafva
annat att göra, och några, som dels ville synas,
dels ville slumra i det gamla templet, gingo dit.
Detta var under magister Tråkens tid. Vår
prost predikade nemligen, oaktadt visserligen åren
och helsan ej hindrade honom, blett vid jul,
påsk och pingst; magistern hela det öfriga året.
Magister Tråken var en lång, något bleklagd
man, med ljusa ögon cch Jjust rakt hår, som
låg i en stor Jugg åt ena örat; kaftanen sait
hårdt spänd öfver de smala axlarne, hans mål-