fann sig ibland deras antal, som inqvarterades Barracken å Söder. I början af Januari, då hö syntes bafva hunnit höjden af uselhet, beslöt ha begifva sig till sin. hemort, för att söka någon fö bättring i sin beklagansvärda belägenhet, erhöll de 47 sistlidne Januari Öfverståthållareembetets pass oc begaf sig påföljande Lördag den 22 Januari på vi gen. Då mörkret inbröt bade han hunnit till et under -Hanstavik lydande torp, Sjövreten, der torp: fen Jon Mattsson bodde med sina barn, en dotte omkring 46 år, och en son om 42 år, samt ännu e yngre flicka. Då Pettersson anlände, voro endast bar nen bemma, men han begärte att få qvearstadna öfve natten. Hens nakenhet och usla belägenhet väck! den äldsta flickans medlidande, så att hon, seda Pettersson, .på. hennes efterfrågen, visat sitt pas: lemnadå honom tillstånd att bli qvar öfver natter -med vilkor, att hennes far icke skulle hafva någon ting deremot. Klockan 8 gingo barnen till hvile och Pettersson fick en plats vid spiseln, på ett sof lock. Klockan 9 hemkom fadren, Jon Mattssor och samtyckte, sedan han af dottren blifvit under rättad om den okändes namn och ärende, att ha skulle få blifva qvar; derpå gick äfven Jon Mattsso till hvila. Vid midtnatten vaknade Pettersson oc gick ut på gården. Väderleken var kall och ruski och kom den nakna uslingen att grufva för morgon dagen och framtiden. När han åter inkom fsnn ha! alla sofvande. Månan uppiyste stugan helt och hål let, så att man kunde se allt hvad fanns. Deriblan: ådrogo sig åtskilliga klädespersedlar, hängande p väggen, i sygnerhet hans uppmärksamhet och väckt hos honom tankan att tillegna sig dem. Ett pa timmar blef han qvarsittande i spiseln och rådgjord med sig sjelf om bästa sättet att utföra sitt uppsåt Han fruktade isynnerhet, att fadren skulle uppvekna och beslöt derföre att hur som heldst förekomm all fara från denne; af barnen ansåg han sig ick hafva något att befara. Hans afsigt var icke precis att taga lifvet af Mattsson, men väl att slå honon så, att ban icke skulle kunna komma af stället, me dan Pettersson aflägsnade sig med rofvet. Unde denna öfverläggning erinrade han sig, att han vic utgåendet varseblifvit en yxa i förstugan, denna hem tade ban alltså och närmade sig dermed sängen der den gamle Mattson och hans lilla gosse lågo Imedlertid besinnade ban sig ännu, ställde yxar bredvid sängen och nedtog, till en början, ett pa vadmalsbyxor, afkastade sina egna och tog på sit de stulna. I detsamma rörde sig Jon Mattsson sängen. Pettersson fattade genast yxan, med före sats stt krossa sin värd, tvekade ett ögonblick, mer stärkte sitt mod med hoppet att komma åt nya kläder, sprang fram, samt tilldelade den sofvande mer yxlammaren två slag öfver låren. Jon Mattssor vaknade genast, sprang upp, fattade Pettersson mer ena handen och yxan med den andra. En häöftij kamp uppstod nu om yxan, och Jon Mattsson fici derunder fiera svåra sår i händerna och ansigtet tills det lyckades rånaren att slå omkull Jon Matts son och få bonom under sig på golfvet. Dermed fict han likväl icke yxan, den Jon med förtviflan fasthöli utan började derföre hota honom med döden, oct sprang efter ett vedträ, för att dermed fullborda sir hotelse. Af detta buller vaknade ändtligen dottrer och de öfrige barnen. Dottren, som genast märkte der fara, uti bvilken fadren sväfvade, sprang fram oct sökte hjelpa honom, men Pettersson gaf henne med vedträet två slag i hufvudet, så att hon afsvimmade och nedföll på en stol. Detta ögonblick begagnade fadren, för att undkomma ut åt gården, tillika med lllg gossen och yngsta flickan, i afsigt att söka hjelp i grannskapet. Dottren, den sextonåriga flickarg, hvars medömkan och förböner uslingen hade att tacka för den gästfrihet han åtnjöt, var nu allena med bofrven. Denne begagnade ögonblicket. af Jo Mattssons aflägnande, för att afkasta sina gamla trasor och ikläda sig Jon Mattssons kläder, ett par blå byxor, en grå rock, ett par stöflor och en hatt tog, till ytterinera visso, Bett silfverfickur från väggen och aflägsnade sig. Knrapt hade han väl utkommit, innan han åter gick tillbaka in i-stugan, emedan han erinrade sig, att han qvarlemnat sitt pass. Af dottren; som imedlertid kommit sig för, återfordrade han nu detta, under hotelse att elicest slå ihjel henne. Hon lemnade det utan gensägelse och nu påskyndade skurken i största hast sin affärd. Men en gång stadnade han likväl wid ladugården och försökte draga på sig de stulna stöflorne, men de voro för trånga och karlen vandrade till skogs med sina egna hasor. Imedlertid hade flere af grannarne, till hvilka fadren med barnen tagit sin tillflykt, jemte honom, som var nästan vanmäktig af sina svåra sår, ankommit till Sjövreten och började genast i snön efterspana bofvens spår. De följde dessa från boningshuset till ladugården, från ladugården till skogsbrynet och derifrån i många förvillande -bugter fram och tillbaka i skogsmarken, till dess de slutligen vid middagstiden stötte på alldeles friska spår och, der dessa slutade, på Petter Pettersson sjelf, som stod nedbukad under on tall, för att gömma sig. Han lät utan motstånd gripa sig och bekände sitt brott. Fadren och dottren lågo imedlertid länge sjuke af den misshandling de undergått, och läkaren intygade, att om slagen träffat dottrens hufvud litet närmare tinningen, hade döden ovilkorligen följt. Inför Öknebo Häradsrätt, der ransakning med Pettersson företogs den 492 sistlidne Februari, aflade Pettersson, med nedslagen uppsyn och under ett nedstämdt sinne, en uppriktig bekännelse om sitt brott. i Häradsrätten. dömde honom, jemlikt 20 kap. 9 S