fann sig ibland deras antal, som inqvarterades
Barracken å Söder. I början af Januari, då hö
syntes bafva hunnit höjden af uselhet, beslöt ha
begifva sig till sin. hemort, för att söka någon fö
bättring i sin beklagansvärda belägenhet, erhöll de
47 sistlidne Januari Öfverståthållareembetets pass oc
begaf sig påföljande Lördag den 22 Januari på vi
gen. Då mörkret inbröt bade han hunnit till et
under -Hanstavik lydande torp, Sjövreten, der torp:
fen Jon Mattsson bodde med sina barn, en dotte
omkring 46 år, och en son om 42 år, samt ännu e
yngre flicka. Då Pettersson anlände, voro endast bar
nen bemma, men han begärte att få qvearstadna öfve
natten. Hens nakenhet och usla belägenhet väck!
den äldsta flickans medlidande, så att hon, seda
Pettersson, .på. hennes efterfrågen, visat sitt pas:
lemnadå honom tillstånd att bli qvar öfver natter
-med vilkor, att hennes far icke skulle hafva någon
ting deremot. Klockan 8 gingo barnen till hvile
och Pettersson fick en plats vid spiseln, på ett sof
lock. Klockan 9 hemkom fadren, Jon Mattssor
och samtyckte, sedan han af dottren blifvit under
rättad om den okändes namn och ärende, att ha
skulle få blifva qvar; derpå gick äfven Jon Mattsso
till hvila. Vid midtnatten vaknade Pettersson oc
gick ut på gården. Väderleken var kall och ruski
och kom den nakna uslingen att grufva för morgon
dagen och framtiden. När han åter inkom fsnn ha!
alla sofvande. Månan uppiyste stugan helt och hål
let, så att man kunde se allt hvad fanns. Deriblan:
ådrogo sig åtskilliga klädespersedlar, hängande p
väggen, i sygnerhet hans uppmärksamhet och väckt
hos honom tankan att tillegna sig dem. Ett pa
timmar blef han qvarsittande i spiseln och rådgjord
med sig sjelf om bästa sättet att utföra sitt uppsåt
Han fruktade isynnerhet, att fadren skulle uppvekna
och beslöt derföre att hur som heldst förekomm
all fara från denne; af barnen ansåg han sig ick
hafva något att befara. Hans afsigt var icke precis
att taga lifvet af Mattsson, men väl att slå honon
så, att ban icke skulle kunna komma af stället, me
dan Pettersson aflägsnade sig med rofvet. Unde
denna öfverläggning erinrade han sig, att han vic
utgåendet varseblifvit en yxa i förstugan, denna hem
tade ban alltså och närmade sig dermed sängen
der den gamle Mattson och hans lilla gosse lågo
Imedlertid besinnade ban sig ännu, ställde yxar
bredvid sängen och nedtog, till en början, ett pa
vadmalsbyxor, afkastade sina egna och tog på sit
de stulna. I detsamma rörde sig Jon Mattsson
sängen. Pettersson fattade genast yxan, med före
sats stt krossa sin värd, tvekade ett ögonblick, mer
stärkte sitt mod med hoppet att komma åt nya klä-
der, sprang fram, samt tilldelade den sofvande mer
yxlammaren två slag öfver låren. Jon Mattssor
vaknade genast, sprang upp, fattade Pettersson mer
ena handen och yxan med den andra. En häöftij
kamp uppstod nu om yxan, och Jon Mattsson fici
derunder fiera svåra sår i händerna och ansigtet
tills det lyckades rånaren att slå omkull Jon Matts
son och få bonom under sig på golfvet. Dermed fict
han likväl icke yxan, den Jon med förtviflan fasthöli
utan började derföre hota honom med döden, oct
sprang efter ett vedträ, för att dermed fullborda sir
hotelse. Af detta buller vaknade ändtligen dottrer
och de öfrige barnen. Dottren, som genast märkte der
fara, uti bvilken fadren sväfvade, sprang fram oct
sökte hjelpa honom, men Pettersson gaf henne med
vedträet två slag i hufvudet, så att hon afsvimmade
och nedföll på en stol. Detta ögonblick begagnade
fadren, för att undkomma ut åt gården, tillika med
lllg gossen och yngsta flickan, i afsigt att söka
hjelp i grannskapet. Dottren, den sextonåriga flic-
karg, hvars medömkan och förböner uslingen hade
att tacka för den gästfrihet han åtnjöt, var nu allena
med bofrven. Denne begagnade ögonblicket. af Jo
Mattssons aflägnande, för att afkasta sina gamla
trasor och ikläda sig Jon Mattssons kläder, ett par
blå byxor, en grå rock, ett par stöflor och en hatt
tog, till ytterinera visso, Bett silfverfickur från väg-
gen och aflägsnade sig. Knrapt hade han väl utkom-
mit, innan han åter gick tillbaka in i-stugan, eme-
dan han erinrade sig, att han qvarlemnat sitt pass.
Af dottren; som imedlertid kommit sig för, återfor-
drade han nu detta, under hotelse att elicest slå ihjel
henne. Hon lemnade det utan gensägelse och nu
påskyndade skurken i största hast sin affärd. Men
en gång stadnade han likväl wid ladugården och för-
sökte draga på sig de stulna stöflorne, men de voro
för trånga och karlen vandrade till skogs med sina
egna hasor. Imedlertid hade flere af grannarne,
till hvilka fadren med barnen tagit sin tillflykt, jemte
honom, som var nästan vanmäktig af sina svåra sår,
ankommit till Sjövreten och började genast i snön
efterspana bofvens spår. De följde dessa från bo-
ningshuset till ladugården, från ladugården till skogs-
brynet och derifrån i många förvillande -bugter fram
och tillbaka i skogsmarken, till dess de slutligen
vid middagstiden stötte på alldeles friska spår och,
der dessa slutade, på Petter Pettersson sjelf, som
stod nedbukad under on tall, för att gömma sig.
Han lät utan motstånd gripa sig och bekände sitt
brott.
Fadren och dottren lågo imedlertid länge sjuke
af den misshandling de undergått, och läkaren in-
tygade, att om slagen träffat dottrens hufvud litet
närmare tinningen, hade döden ovilkorligen följt.
Inför Öknebo Häradsrätt, der ransakning med
Pettersson företogs den 492 sistlidne Februari, aflade
Pettersson, med nedslagen uppsyn och under ett
nedstämdt sinne, en uppriktig bekännelse om sitt
brott. i
Häradsrätten. dömde honom, jemlikt 20 kap. 9 S