ening och betraktade den såsom ett förpant-
ningsbref på framtida lycksalighet. Jag tyckte
att jag nu upptäckte, att Adelaide besvarade min
ömhet, ehuru den sorg, som brodrens död för-
orsakat hos henne, ännu var alltför ny och lif-
lig, för att jag lämpligtvis skulle kunna tala om
en förbindelse, som fordrade så många förkla-
ringar och bekännelser, om den skulle kunna
påräkna en gynsam bemedling af de personer.
som hade framgången i sina händer. Den stö:
det gamla tornet fått, syntes nu såsom en pro-
fetisk varning; och ehuru baronens vidskepliga
tro och tillit till den goda lycka, som berodde
på tornets-bibehållande, med sonens död blifvu
tillintetgjord, lät han dock befästa den gamla,
profetiska byggnaden så väl som möjligt. Som
jag nu blifvit van att med odeladt intresse-be-
vaka min äiskade Adelaide, kunde jag icke, så-
som medveten af hennes siareanlag, utan en
viss grad vidskeplig oro betrakta hennes sinnes
vexlande skick; jag farn någonting ganska be-
synnerligt i den antipati, bvarmed:hon vid denna
tidpunkt plötsligen började att anse det gamla
tornet. Hon gick så långt deri, att hon påstod
det alla skulle- handla mycket visare och för-
månfigare för sig sjelfve, om de, i stället för
att reparera det, lät. det ramla ned bäst det
ville. Gamle Hartman hade äfven betydligen
dämpat sitt nit för dess bibehållande, och för-
klarade, tankfullt, tatt hans unga fröken sanno-
likt sjelf. icke var medveten om vigten at sina
egna ord.. Men hennes plötsliga och starka an-
tipati för den ominösa byggnaden innebar sö-
.kerligen någon betydelsefull mening. Så OrVgg-
gt trodde de på hennes förutvetande.