ening och betraktade den såsom ett förpantningsbref på framtida lycksalighet. Jag tyckte att jag nu upptäckte, att Adelaide besvarade min ömhet, ehuru den sorg, som brodrens död förorsakat hos henne, ännu var alltför ny och liflig, för att jag lämpligtvis skulle kunna tala om en förbindelse, som fordrade så många förklaringar och bekännelser, om den skulle kunna påräkna en gynsam bemedling af de personer. som hade framgången i sina händer. Den stö: det gamla tornet fått, syntes nu såsom en profetisk varning; och ehuru baronens vidskepliga tro och tillit till den goda lycka, som berodde på tornets-bibehållande, med sonens död blifvu tillintetgjord, lät han dock befästa den gamla, profetiska byggnaden så väl som möjligt. Som jag nu blifvit van att med odeladt intresse-bevaka min äiskade Adelaide, kunde jag icke, såsom medveten af hennes siareanlag, utan en viss grad vidskeplig oro betrakta hennes sinnes vexlande skick; jag farn någonting ganska besynnerligt i den antipati, bvarmed:hon vid denna tidpunkt plötsligen började att anse det gamla tornet. Hon gick så långt deri, att hon påstod det alla skullehandla mycket visare och förmånfigare för sig sjelfve, om de, i stället för att reparera det, lät. det ramla ned bäst det ville. Gamle Hartman hade äfven betydligen dämpat sitt nit för dess bibehållande, och förklarade, tankfullt, tatt hans unga fröken sannolikt sjelf. icke var medveten om vigten at sina egna ord.. Men hennes plötsliga och starka antipati för den ominösa byggnaden innebar sö.kerligen någon betydelsefull mening. Så OrVgggt trodde de på hennes förutvetande.