pat en koloni af omkring tusen verksamma men niskor, tecknar derefter ett par-lappska byar samt förer oss slutligen genom Nordlanden skärgård tillbaka till Throndbiem och derifråi öfver Dovreoch Filefjäll till Christiania, hvar med färden är lyktad. Uti de tillhörande no terna . lemnar författaren äfven en sammandra: gen beskrifning på Spitzbergen, dit expeditionen som man vet, gjorde en utflygt. Det allmänn: omdömet om dessa herr S:s anteckningar synes os böra innefattas i följande få.ord: ganska mycke: i sak, allvarlig forskning, derjemte en underhållande ton, och mera omvexling, än man nästan skulle vänta sig i ett ämne, der de flesta på förhand föreställa sig endast snö och is från bör: jan till slut. Hr S. har till och med här och der slagit. sig på en ordentlig genremålning, och han har alldeles icke misslyckats deri. Viskola såsom prof deraf här nedanför meddela ett eller annat utdrag. Utom de förenämnda noterna, hvilka innehålla mycket upplysande och derföre ingalunda böra förbigås; åtfölja tvenne små kartor öfver Finnmarken med Spitzbergen och öfver Altenfjord med dess stränder, samt tvenne teckningar af lappkåtor, lappar och slädfarten efter ren. Detta sednare beskrifves sålunda: Leppslädan eller akjan är till formen fullkomligt sådan som man ville föreställa sig främre delen af en mycket smal och låg ökstock, afbuggen på midtön. Den är antingen alldeles öppen, med eller utan akterspegel, då den kallas Ejerris, eller ock försedd med ryggstycke, samt ett vanligen skölskinsbeklädt tak öfver framändan, så att den fullkomligt liknar en sko, och kallas då pulk. Kjerrisen besgognas vanligen af lapparna. i synnerhet för foror, pulken deremot sf resande. Från framändan afakjan går dragändan under buken på renen till en bred halsrem af skinn, så att stödpunkten vid dragningen blifver midt på bringan; seltyget är icke mindre enkelt och utgöres af ingenting annat än en omkring renens panna fastbunden rem, vanligen af skälskinn, hvars andra ända är i den åkandes händer. Når denna töm ligger på högra sidan, springer renen, men stadnar när den kastas öfver åt venstra. Han styres genom helt hastiga ryckningar åt ena eller andra sidan, efter hvilka man alltid låter tömmen återfalla på den högra. Imedlertid är här vid lag, såsom annars, praktik och teori icke detsamma, och man må icke föreställa sig att man, med kännedom om denna enkla regel, kan åka efter ren lika beqvämt och lugnt, som efter en väl inkörd springare; ty ehuru kör-renen visserligen till en viss grad är tämd, så är han likväl alltid till hälften vild. Men ingenting är roligare än att åka med renskjuts, om man eljest ej skyr ett något äfventyrligt och besvärligt sätt att färdas. Det är i synnerhet i början man erfar de största svårigheterna att köra renen. Denne är då otåligare än den ifrigaste springare att komma i gång, och det är ej lätt att kasta sig 1 akjan, innan det bär af i fyrsprång. Men ännu svårare är det att under första häftiga framfart bibehålla. jemvigten under alla renens snedsprång och alla akjans slingringar åt båda sidor. Så går det åstad tills renen, af behof att hemta andan eller af nyck, helt tvärt stadnar. I sednare fallet måste man stiga upp ur akjan, hvilket ej sker utan besvär, och med tömmen piska honom, tills man lyckas åter bringa honom i rörelse... Men härvid gör ej renen som en istadig häst, hvilken genom en likadan behandling helt saktmodigt sätter sig i gång, utan i en blink, innan man vet ordet af, rusar han åstad i galopp, och då gäller det at: ögonblickligt kasta sig ned i akjan, men framför allt att hafva tömmen säkert ombunden kring ar-men-.och handen ;så -att man ej släpper densamma vid donna manövet. . Är män icke Hög erfaren eller nog uppmärksam, för att genast kasta sig i akjan, så får man underkasta sig att släpa med på marken, tills man hinner att krafsa sig upp, hvarefter man åter far åstad öfver stock och sten, med samma häftighet som förut, till nästa äfventyr.n . . . . . Wo tools vv Man färdas likväl icke på detta aätt, när man har en lång väg att tillryggalägga eljer när foror transporteras, och aldraminst, när man, såsom jag under min resa till Karajock, medför ett bräckligt instrument, såsom en barometer. En resande behöfver, om han färdas ensam, fyra renar, nemligen en för sin egen person, en för sina saker, en för vappusen eller den lappska vägvisaren, och en i reserv. Men vanligtvis förena sig flera, för att göra resan öfver fjellet, och när lapparne om vintern nedkomma med sina varor till handelsställena vid sjökusten, får man ofta se hundratals akjor. Enj sådan karavan kallas rejda, uti hvilken alltid ett visst j antal akjor förenas till en train, på det sätt att hvarje efterföljande ren, medelst ett temligen långt tåg från halsremmen, bindes vid den föregående akjan, hvarigenom farten blifver jemnare, slingringar-: ne til! betydlig del undvikas, och ända till 20, ja I ! flera akjor, kunna göras af vappusen, som sitter i den första. En dylik större karavan, på snöfälten eller i skogen, utgör ett utomordentligt pittoreskt skådespel, och hvarje serskildt åkdon har äfven ett ganska behagligt utseende, isynnerhet om renen, så-l: som det vanligen af ståndspersoner brukas, är prydd med ett rödt stickadt halsband och bälte, samt försedd med en bjellra under halsen . . ... .M Författaren tecknar vidare en rast under re-j san öfver fjellen: ! Första dagen gjordes ett längre uppehåll, under) det renarne betade och lapparne intogo sin middag.! rr dr tm n——— — Xx —-r-—-—-—— ro ——F—r—rT-KK a a