mv ———— -- — — — x——
Carl Augusts. Det första påminde om en man
med mera snille än hjerta; det sednare om en
erson med mera hjerta än snille. Vid det första
ställe reflekterade jag så här: I alla tider tager
förståndet ut sin rätt; men ve det förstånd, som
leder sig sjelf och andra på afvägar. Toll var,
ehuru utan anornas öfverflöd, den siste svenske
aristokraten, och vid hans graf firar personlig-
hetsprincipen sin triumf. Hade Toll egt mindre
snille och mera hjerta, så hade han varit en stor
man. Nu blir han det ej, men väl en märkbar
historisk, om hvilken man skall beklagande säga:
ätt han i det godas utöfning mera kunde än
ville. VE få dock, med allt detta, icke gilla det
klander, som lsgrat sig öfver Tolls minne. Att
han lefde uti en förvänd tid, är icke hans fel,
äfven om det skulle göra hans minnes olycka.
Att han var barn af sin tid, må icke läggas ho-
nom till Jast- Han var dock en man, som i vår
tid, och således med förändrad riktning, skulle
behöfvas! Säkert är, att ingen lemnar, såsom
han, så många sörjande vänner efter sig — utan
att hafva haft förtjenster. — — Vid Carl Augusts
monument tänkte jag återigen! så här: Om
prinsar hafva någon säker lycka på jorden att
förvänta, så är troligtvis deras största att — få
dö. Carl August hade en sådan lycka. Öfver
honom har dock den mest poetiska vältalighet
slösat sina skönaste blommor, under det den kalla
forskningen frågar: hvad har han gjort? Derpå
kan rättvisan visserligen svara, att Carl August
Jofvade mycket, men att döden bröt hans löfte.
Detta vare ett ord OM prinsen. Såsom enskild
man var Carl August ett föredöme af humanitet
och medborgerlighet; och derför, just derför föllo