pkårlek och en ifver, sön hade de båda nu först
kommit i silt rätta element.n
Så långt om de andra tidningarna. Härefter
yttrar Freja om sjelfva gerningen, att det nicke
slåter otroligt, ait oHr Almqvist, som, under
den tiden han stod i spetsen för Aftonbladet,
phade hopp om att komma i åtanka till ett re-
galt pastorat, äfven kunde på annat sätt blifva
pdistinguerad. Freja råder derpå ,len, som är
nyfiken att veta, huru dermed förhåller sig, att
fråga Hr Almqvist sjelf, hvilken, om han också
varit nog blygsam att stoppa sin dekoration i
fickan, likväl icke torde finna skäl att förneka
pen utmärkelse, hvaraf han framför mången an-
nan gjort sig förtjent.s
Efter detta medelbara vidgående eller icke för-
nekande går Hr Bianche för sin egen räkning
ett steg lingre uti den påföljande perioden. Det
säges der, att äfven en annan kuriös omständig-
phet företer sig, den nemligen, att, efter hvad ds
pstora tidningarse förmäla, en af de verkligt frie
bgålt vederbörande i förväg, och gifvit Hr Alm-
aqvist ifrågavarande distinktion. Detta påståen-
de förnekas icke heiler på något sätt, utan det
heter tveriom, att det torde vara bekant, hvil-
ket ringa värde de verkligt frie sätta på ordens-
ndekorationern, och skulle icke daestomindre mnå-
gzon af dessa verkligt frie hafva funnit för godi
vatt utmärka Hr Almqvist på säll som antydt
ärn, m; m. Härigevom erkännes nu försöket i
det närmaste fullständigt oah något tvifvel åter-
står ej mera i det afseendet, sedan Freja i det
följande yttrat sig om orsakeu hvarföre det skett,
nemligen att det väl ej måtte hafva skett af
annan orsak än att denne (Hr Almqvist) så-
som Freja påstår, sjelf ställt sig utom samhället
poch lagen.n
Det kommer ru an på, huruvida allmänheten
och Frejas redaktör, Hr Blanehe stadna i lika
tycke angående arten af dennes dåd, hvarom vi
tills vidare vilje uttala oss endast på grund af
de data och anledningar han sjelf dertill lem-
nat. Uti den här ofvan omförmälda artikeln
förekommer, såsom Lisaren ser, ingenting som
tillkännagifver något slags ånger eller ledsnad
Öfver den begångna gerningen, intet ord till ur-
säkt derför hos allmänheten, intet försök att för-
klara den såsom följd af vare sig af något iråkadt
besinningslöst tillstånd, eller af någon annan ut-
omordentligt verkande omständighet, som för
tillfället satt gerningsmannen ur stånd att göra
sig reda för beskaffenheten af sin handling. Fre-
ja fastmer ger sig en min att vilja behandla sa-
ken i en skämtande ton, eburu skämtet syn-
barligen är något tvunget. Detta står också full-
komligt i konseqvens med den omständigheten,
att, såsom det allmänt berättas, herr Blanche icke
allenast muntligen sjelf omtalat sitt företag fö:
diverse personer, utan äfven gjort sådant med
en ton, såsom om han funne sig deri hafva gjort
någonting berömvärdt. Hr Blanche kan sålun-
da numera, om vi ej döma alldeles orätt, både
anses hafva mundtligen och skriftligen erkän!
sjeliva handlingen, och gifvit åt densamma den
färg, ur hvilken han önskar den blifva begömd.
Vi frukta likväl, såsom sagdt är, att herr Blan-
che får ganska få med sig uti denna tanka; ja,
att måhända med undantag endast af en eller två
stallbröders medhåll, han torde stadna aldeles en-
sam derom, och hvad än värre är, vi frukta att
följderna ifrån det allmänna omdömet bli mest
känbara för honom sjelf i framtiden.
Vi vilje för ett ögonblick antaga, att Hr
Blanche, efter sitt sätt att se sakern2, verkligen
trott sig hafva skäl till förbittring öfver de fram-
ställningar, som i Aftonbladet blifvit gjorda an-
gående Frejas position, och öfver antydningon
på en viss mellanlänk mellan denna tidning och
Sv. Biet (någonting enskildt emot Hr Blanches
person eller dess enskilda lif har aldrig i Afton-
bladet förekommit). Men äfven under ett sådant
antagande har, så långt tillbaka som erfarenhe-
ten om reglorna för ett hyfsadt umgänge sträc-
ker sig, det sätt, Hr Blanche valt att tillfreds-
ställa sin hämndJystnad öfver en iråkad offentlig
tvist, ansetts förvisadt ifrån hvarje krets af per-
soner med någon uppfostran. Vi erinra oss, att
den store skildraren Hogarth, då han velat gifva
ett rätt målande uttryck af den tänkbart djupa-
ste förnedring, sedeslöshet och brist på conduite,
framställt en tafla af halfrusiga vanryktade qvin-
nor, som råkat i trätg2, och hvarvid en af dem
begår emot den andra just en sådan handling,
som den, hvarom här är fråga. I vår tid igen-
firner man bland personer, som bafva sitt för-
stånd i behill, ingenting sådant, om ej hos någon
af de mest abjecta och oregerliga subjekter på
spinnhusen; åtminstone är det ibland män vanr-
ligtvis alldeles oerhördt, äfven på de aldra lägsta
trappstegea i sambället.
Vi hyse derföre, ännu en gång, stor farhåge,
att Hr Blanche i följd af siit skamliga tilltar
kommer att sjunka till botten i allmänna omdö
met, eburu mycket han bemödar sig att hålla öro-
nen styfva. Han må försöka angifva hvilka mo-
tiver som helst, skall alltid hans handling stå
ensam i en tid, då den allmänna lagen för de-
corum och lefnadsvett bjuder iaktiagandet af en
viss anständighet äfven mot fiender, och den är
SSE
Ar RN LL LL!
ningar; Tauntons och Briggse:; gingo åter in, och (