————tem——?FRANKRIKE. Debatten öfver regentskaps-lagen börjades a: Hr Ledru-Rollin, som utgick från den åsigt, att kammaren icke var befogad att behbandia den närvarande frågan, och erinrade, bland annat, att sjelfva Napoleon hade, då han ville stifta en regentskaps-lag, rådfrågat folket. Man åberopar sig på England, der parlamentet utnämner en regent; men Engelska konstitutionen var vida skild från den Fransyska, emedan den förra var aristokratisk, men den sednare demokratisk 0. s. v. — Hr Larochejacquelin besteg efter honom tribunen. Hans tal väckte mycken sensation. Presidenten måste flere gånger återkalla honom till ordningen, och han upphörde ej förr, än denne hotade att låta kammaren votera, huruvida ban skuile få fortsätta sitt tal eller icke. Han kallade nemligen Juli-konungadömet en palats-revolution, en insurrektions-triumf, tadlade den immoralitet, som någre mäns egennyttiga rivalitet infört, och det system af list och våld, som förskaffat sig öfverhanden m. m. Han sade i allmänhet föga i sak, men retade så mycket mer med ord. Bland de efterföljande talarne utmärkte sig i synnerhet Hr Lamartine. Under nuvarande omständigbeter förstod han visserligen, att regeringen snarast borde anförtros i en mans hand, men insåg icke, hvarföre hon skulle göras ärftlig. Den nya dynastien stod på en volkans krater och måste hålla handen på svärdet, hvarje ögonblick beredd till strid. Men hvarföre skulle regentskapet vara ärfiligt och hvarföre vore konungens moder för alltid utesluten derifrån? Konungamaktens ärftlighet kunde omöjligen vara en grund för regentskapets ärftlighet, 1y då kunde man med samma skäl låta alla höga statsembeten ärfvas, utan afseende på arfvingens skicklighet. Och hvarföre var modren utesluten? Ett fruntimmer, säger man, kunde icke kommendera några armåer. Man påminne sit likväl Maria Theresia. Ett fruntimmers regentskap skulle väcka oenigheter och rivaliteter inom palatset? Men skulie sådant icke i ännu högre grad vara fallet, om modren, jemte regenten, behöll förmynderskapet för sin son? Regentinnan skulle vara en främmande prinsessa? Detta inkast kunde man begripa, om det gjorts i den konstituerande församlingen, men här kunde och borde det ej förekomma. Regentinnar bekäaner sig icke till pluralitetens af Fransmänrnen religion. Men sådant skulle vara den lyckligaste personifiering af den religiösa frihet, som utgör Frankrikes styrka. Beklagar sig Belgien verkligen öfver, att det valt en konung af er annan troslära? Deremot voro fördelarne af modrens regentskap väsendtliga. En mor har icke annat intresse än sitt barns; i ingens hand hvilar barnets person, prerogativer och lif säkrare än i hennes, under det regenten blott är alltför mycket benägen att förlänga sitt temporära välde, kanhända att utbyta det mot kronan. Hans ställning erbjuder honom medel dertill. Af 25 förmyndare, som styrt Frankrike, hafva 23 usurperat thronen. Ar detta ingen lära? Sålunda är den ifrågavarande lagen ingen konservativ lag, hvarför man utgifver den; nej; den har revolutionen i sitt följe; den är ingen dynastisk 12g; den alstrar usurpation. Man drifver bort modren från vaggan och ställer en rival till väktare, 0. S. V. Hr Guizot försvarade lagen i alla hänseenden, både som motsvarande Frankrikes närvarande behof och liggande inom gränsen af Kamrarnas behörighet att vidtaga. Den var, försäkrade han slutligen, ämnad att gifva helgd åt 1830 års karia och institutioner, och hvarje rubbning deri skulle blottställa och försvaga Frankrikes intressen. — Hr Toqueville var väl icke emot att öfverlemna regentskapet åt grefvens af Paris farbröder, men trodde ej, att kammaren kunde och borde göra det genom en allmän lag, emedan sådant vore ett ingrepp i en blifvande kammare; fria beslut. Aldrig i historien hade man för ett regentskap antagit ärftlighetsprincipen. Ett sådant vore eo sjukdom i den sociala ordningen, och en sjukdom, som man för hvarje gång borde behandla efter omständigheterna och landets för tillfället rådande intressen. Debatten den 49 börjades af Hr Passy. Han trodde att Konungen oth båda kamrarna full ständigt representerade nationalsuveräniteten, si att man ej behöfde taga sin tillflykt till någor konstituerande makt. Han bestridde völ icke fruntimrens skicklighet att regera helt och hållet, och Frankrike hade sjelft haft en Maria af Me dicis och en Anna af Österrike; men å ena si dan visade man fruntimmer ej den aktning, son regentens plats fordrade, och å den andra skulle os RSARSEROÅ-Å — kJ———EEEEE—— dan Främst sick Saltehucesin mad cin etaf Ant