hvaremot Tarjels tscherkassiska sadel ej var värc
en hundradedel deraf. Tarjel kastade en blick
full af tacksamhet, på ynglingen, den ene gis:
sade den andres tanke, de sporrade hästarne oct
under den hastigaste farten hoppade båda af sir
egen och på den andres häst. pMitt hjerta och
mih hand äro dina för evigt! utropade Tarjel
— Och mina äro dina,, svarade Mamia. Tar-
jel red genast, liksom för att pröfva den nys
erhållna hästen, två gånger omkring Mindori un-
der alla slags ryttarkonster, hvilka bevisade, at
han gjorde skäl för ryktet att vara en utmärkt
ryttare. Utanför hvarje hus var en balkong:
hvar och en blef snart full af menniskor, och
då Tarjel steg af hästen, kastades flera hundrade
mössor i luften, och vid smattrandet af några
hundrade bössor och flera musköter på vallarne,
ropade alla: lefve Tarjel, Kazis son, och Mamia,
Simons son!
Soltchutesi (hofmästaren), med en nyckelknip-
pa-och en stor staf, ledsagade Tarjel till den för
honom iordningställda boningen; Mamia omfam-
nade honom ännu-i dörren, och efter mångs
ömsesidiga bugningar och höflighetsbetygelser be.
gaf Tarjel sig till sina rum.
Det hus, hvari Tarjel inqvarterades, var enkel
inredt: i undra våningen voro stallar, inuti de!
tvenne stora, med mattor försedda rum, och
ruodt omkring väggarne lupo breda upphöjnin-
gar med dyrbaraidynor och hufvudkuddar. Tven-
ne dylika, men med mindre dyrbara mattor för-
sedda, rum voro bestämda för hans tjenare. En
bred balkong omgaf hela huset, och i hvarje rum
stod en mycket stor marmorspis; rundt omkring
väggarne voro kopparnaglar inskrufvade, att upp.
hänga Vapnen på, och på alla väggar voro äfven
för säkerhets skull, skottgluggar, hvilka der äro
lika oumbärliga som fönster -hos oss. Midt :
rummet sprang en stråle af friskt vatten ur ga
pet af ett illa formadt lejon och föll i en vic
marmorbasin, ur hvilken det afleddes genom
tennrör. Men det, som mest behagade Tarjel