Roggrann efterrättelse. Ibland dessa författninga bar tillvaron af nyssnämnde Kongl. kungörelse, så som af E. K M. klaganden serskild till efterfölj anvisad, minst bordt kunna af honom förbises. Ge nom denna kungörelse äro främmande religionsför vendter, som här i riket sig nedsätta, väl försäkrad om en fri och otvungen religionsutöfning, med rät tighet tillika, att bygga sina egna kyrkor, men der jemte till ofelbart iakttagande föreskrifvet, bland an. nät, att icke locka någon till deltagande uti dera: andaktsöfningar och affall från Lutherska läran — att icke intala någon sina religionssatser, och at! icke, under hvilken förevändning som heldst, vidtaga någon anstalt, som kan syfta på deras religionsläras utvidgande, eller tillfällen att göra proselyter —, samt att icke vid sina gudstjenster inlåta andra, än dem, som äro af deras trosbekännelse. För klaganden kan således icke vara obekant, huruledes hans lofliga verksamhet i Sverge, såsom hufvudman för här i staden varande methodistsamfund, endast afsett deras uppbyggelse och undervisning, som lagligen egde besöka kapellet, nemligen de härstädes vistande, såsom han sjelf medgifvit, fåtalige Wesleyanska Methodister. Hafva vid dessas offentliga eller enskilda andaktsöfningar befunnit sig personer af vår evangelisk Lutherska bekännelse, så hafva de befunnit sig derstädes obehörigen, och derigenom , icke allenast sjelfve afvikit från förbudet i åberopade Kongl. kungörelse, att bivista främmande religionsförvandters andaktsöfningar, utan ock blottat klagandens öfverträdelse af samma Kongl. kungörelse, från följderna, hvaraf inför borgeriiga lagen klagandens föregifna syftemål, att derigenom åstadkomma en väckelse till mera verksamhet inom den nationella kyrkan, samt befordra lefvande christendom i allmänhet, och derigenom bereda den enskildes andliga och eviga väl, desto mindre kunde freda, som veterligt är, att, på sätt Stokholms stads konsistorium uti dess underd. utlåtande, i anledning af förenämnde ansökning om tillsånd till kapellets uppbyggande, jemväl upplyst. någon brist på undervisning i Evangelii lära och dess förkunnande icke i bufvudstaden förefunnes, och kapellets avläggning således lika litet, som klagardens tillgörande, inom eller utom detsamma varit för nämnde ändamål af behofvet påkalladt. I hvad mån har nu klaganden låtit sig angeläget vara, att icke öfverskrida den verksamhet, hvartill han, såsom omförmäldt blifvit, varit och är lagligen berättigad? Anmälan har ingått derom, huruledes Weslsyanska methodistsamfundets styrelse i England skall uppmanat klaganden till större ansträngning, för att härstädes bilda en methodistisk församling, åfvensom af methodismens inre väsende ej mindre än af methodistkonferensens betydliga uppoffringar för grundläggandet af en missionsanstalt här i Sverge, den slutsats torde kunna dragas, att bemälte samfundsstyrelse verkligen gjort och gör anspråk på en propagandistisk verksamhet i samfundets anda hos sin härvarande missionär; och då denne måste handla i öfferensstämmelse med sina principalers åsigter och syftemål, torde, med afseende derå, att han en lång följd af år fortfarit, att i nämnde egenskap vara bär anställd, äfven deraf kunna bhbemtas någon anledning för bedömandet af hans verksamhet härstädes. XKlasanden har också, :ned anspråk på rättighet, att fortfarandefå verka i samma riktning, uti besvären erkänt, att han öppnat kapellet till gudstjenstäfven för svenska allmänheten, att han derstädes distribuerat oattvarden äfven till Luthersk trosbekännare, att han efter yttersta förmåga sökt befordra, såsom det heter, Svenska medborgares gagn och bästa, äfvensom han oförtäckt uppgifvit, att icke mindre än 4200 af desse blifvit genom Öfverståthållare-embetets öfverklagade åtgärd från gudstjenstens bivistande i kapellet utestängde; hvarjemte på Eders Kongl. Maj:ts och Rikets Svea Hofrätts pröfaing för närvarande är beroende den af en bland hufvudstadens kyrkoherdar hos Konsistorium framställde och med åberopad bevisning betedsagade, samt af Konsistorium. till Hofrättens åtgärd öfverlemnade anmälan derom, att klaganden härstädes äfven bland medlemmar af vår Evangelisk-Lutherska kyrka utöfvat själavård, öfvertalat dem att låta införa sina namn i en serskild förteckning eller matrikel, till gudaktighetsöfning indelat dem i band, cirklar och klasser samt med dem hållit conventiklar, tillika distribuerat sakramentet åt våra trosförvandter och under sammanträde i Prestsällskapet härstädes öppet förklarat, det han ansåge sig hafva själavård inom vår församling, samt att han då, nemligen år 4840, ansett tänkesätten nog beredde, att allmännare emottaga undervisning i hans från vår bekännelse afvikånde lära om nattvarden. Nu och då således, om än berörde på domstolens pröfning beroende anmälan tillsvidare lemnas å sido, iakttagelserne i öfrigt å methodismen dels undanröjt allt tvifvel derom, att klaganden, såsom methodistsektens härvarande föreståndare, med glömska eller uppsåtlig förgätenhet af de vilkor, som äro förenade med tillåtelsen för honom, äfven såsom utlänning, att här i riket få vistas, verksamt sökt befordra methodismens framgång här i riket, dels ock ledt till visshet derom, att han inblandat sig i våra kyrkliga angelägenheter och befattat sig med själavård inom vår Evangelisk-Lutherska kyrka, samt genom denna inkräktning på området af vår religionsfrihet, och genom de förvillelser, som sålunda på methodistisk grund uppvuxit, lätteligen kan, såsom han i besvä j ————AA—A———A——--LL Lr o mn An RA oSsOÖEÅÖÖXÅEÖÅXÖXXXÖXEXXXEXJXEXEÖXXXXEX-— hvaremot Tarials techerkaccicka csadal ai var vård Aa