Följande ur Phonix förtjenar reproduceras;
anmärkningarne, rörande tillsättning af tjenster,
äro af ett eget intresse.
Sextonde delen af Delagardieska Archivet har
nyligen från trycket utkommit, och hvad som der
först möter vårt öga, är en tillegnan till nittonde
seklets v. Stiernman, universitets-läraren i Upsala
Carl Julius Lenström. Såsom bekant är tillegnade
Hr Lenström sin Sveriges litteratur- och konst
historia åt författaren af Sveriges sköna litteratur
och uttalade dervid et: omdöme om Hr Wiesel-
grens förtjenster, som säkerligen icke af någon c-
partisk jälvas. Det var således i sin ordning, att
en sådan uppmärksamhet återgäldades, och återgäl-
dades på. ett sätt, som var värdigt vänner och litte-
ratörer. Men en annan bevekelsegrund för Hr
Wieselgrens tillegnan framlyser derjemte. Hr Låen-
ström är nemligen en ung, rastlöst verkssm förfat-
tare, som icke alltid tillgodonpjutit rättvisa. Man
känner huru det i Sverige blott erfordres, att en
recensent nämner ett ord om compilation, imita-
tion o. s. v., för att sedan i decennier få alla an-
dra recensenter i Sverige att eftersäga det, och den
kära allmänheten tror på echot och uttalar äfven
sin förkastelsedom, genom att icke läsa den sålunda
recenserade skriften. På sådent sätt har Hr Ler-
ströms mångskrifveri och slarf varit ett stående
thema, som recensenterna enligt sin förmåga varie-
råt, oftast med allt förbiseende af den talarg, der
lärdom, det nit, som dock alltid, mer och mindre,
uppenbarat sig i Hr Lenströms produkter. Hr Wie-
selgren har velat göra honom rättvisa, och han har
gjort det. Han har i föregångna tiders solar visat
fläckar, hvilka ingen tillförene sett, och har deri
genom velat stäfja recensenternas anspråk på ofel-
barhet ho3 en ung författare i vår tid. Också der-
för äro vi Hr Wieselgren tack skyldige, och i stäl-
let att här afskrifva något ur hans sakrika och var-
ma tillegnan, hänvisa vi allmänbeten till densam-
ma i dess helhet, i den förhoppning ait ssmma till-
egnan må vara en tillrättavisning för både re-
censenter och allmänhet. Blott en strof vilja vi
anföra: Det raska förtjenar sin lager också, syr-
nerligast i ett land, der vi nu vänte 46:de året på
Q:dra delen af Geijers Svea Rikes häfder; 6:te året
på S5:djo delen af Strinnbolms Svenska folkets hi-
storia; 14:de året på 3:dje delen af Script. rer. Sv.
med. evil, samt 5:te året på 3:dje delen af Svenskt
Diplomatorium o. 8. V.
För öfrigt innehåller bemälte sextonde del åtskil
ligt af intresse, serdeles för häfdaforskaren. Den
större allmänheten inbjöds dock på mera lockande
rätter i femtonde delen, och fastän dessa ej torde
hafva smakat den torra historiskheten väl, hafva de
så mycket bättre bekommit åtskilliga andra.
Upgeför samtidigt sökte Prosten Wieselgren ett
regalt pastorat i Småland och en Docent i Lund,
Borgström, ett regalt pastorat i Skåne, Hr W. är
känd såsom utmärkt prest och talare, såsom ut-
märkt litteratör och befrämjere af en af tidehvearf-
vets nationalangelägenheter. Han har varit flerårig
docens och adjunkt vid Lunds universitet; som sä-
dan förestått akademisk profession och utgifvit flera
vetenskapliga afbandlingar, Han har haft 2:ne för-
slag: till theologisk profession i Upsala och förtsät-
ter med rastlöst nit en litterär verksamhet bredvid
dens ecklesiastika. Han är väl befordrad till pasto-
rat, men till ett patronelt pastorat, gifvet honom
af en enskilt man både såsom belöning för hans
litterära sträfvanden och af öfvertygelse om hans
stora presterliga skicklighet. Hr 8. är helt och
bållet okänd för allmänheten; hvarien som prest
eller författare har han ens försökt att ådsgalägga
sin duglighet. En tidning i Lund, som torde vara
väl underrättad, omtalar honom som en treflig man
vid spelbordet och med jagtväskan. För öfrigt har
han icke vid Aksdemien hållit en enda lektion
under den tid har der samlat siva dubbla år. HVvil-
ken af dessa män, W. eller B. tror väl nu läsaren
blef bemärkt och belönt af regeringen! Naturligtvis
W., som ej förut njutit den ringaste uppmuntran
af Styrelsen? .... Nej, långt derifrån! Wieselgren
fick sitta der han sitter; och Borgström hugnades
allernådigst med ett pastorat i första klassen. Detta,
kan man säge, är verkligen uppmuntrande för ni
tiska prestmän och litteratörer,. Och hvilka sökte
pastoratet jemte Hr BB? Vi vilja blott nämna Hr:
Melin, författare till föråläsningar öfver Jesu lef-
Verne, en theolog af erkänd lärdom och en verklig
pråstman. Men han reste ej till Stockholm med
6000 Rdr på fickan, gaf inga läckra middagar åt
en viss Minerva och begagnade inga biskopliga
krumsprång. För några år sedah var en Melin
lyckligare; men decne M. var Consist. Not. i Wexiö
och en Heurling godo vän; i öfrigt lik. ofvannämn-
de B. Han utnämndes i nåder till ett pastoret,
som den om vår litteraturhistoria odödligt förtjente
Sonden sökte, och Sonden bortgick från jorden,
tärd af litterära vakor, utan att regeringen fästat
någon uppmärksamhet vid honom. Kansnågon vid
sådana fakta förneka en kammerillastyrelses till
varo, så är han antingen blind, eller förhärdad.
Jä sn re en
RÄTTEGANGS- OCH POLISSAKER.