från de giftas bord bespisas fattigt fok. Manne:
är nu händelsevis frånvarande i någon oförut
sedd sffär, och hans fru väntar honom med 0
tålighet.
Hon har icke några andra förströelser än lån-
ga promenader bort åt skogarne. Nigon gång
vandrar hon ända fram till stadens tull, men
vänder derpå dyster och tankfull tillbaka till
sin boning, som synes henne ödslig.
Då hon så satt en dag i orangernas skugga,
såg hoa en portchäs passera, genom hvars hall
öppna fönster hon märkte ett upgt fruntimmer,
blekt och döende, och som endast en fläkt a!
uf ännu tycktes uppehålla. En man, ännu ung
men likasom hon pligad under tyngden af mår
zon smärta, följde vid ena sidan af portchäsen
och tvenne starka karlar buro utan möda sir
börda.
pSiannal... sade en svag röst... här är si
shöat!... Genom denna känsla af eit ädell
medlidande, dea enda könsla som förblifvit rer
och oskärad i menniskohjertat, närmade sig ce
zarinnan af det vackra landthuset till denn:
rupp och helsade den stackars sjuka; hon er-
bjöd tilflykt och hvila under sitt tak och talar
de med godhet och intresse till det unga frun-
simret. Tvenne kärsliga hjertan begripa snar
hvarandra; ett slags innerlighet uppkom genas!
mellan de begge fremmande, ty de isenkärde
uavarandra såsom tillhörande en och samma klass
af sköra fruntimmer på modet.
Då den sjuka med nästan uttömd röst sade
alt hon ämnade sig til Hybres, för att några
ögonblick förlänga ett lif, som hon lemnade i
förtid, och att hon låtit bära sig genom daler,
för att uppfriska sig i den lugna och sköna ne-
turen, kunde den unga, gilta damen icke längre
återhålla sin rörelse och lofvade att hvarje dag
offra åt henne sina omsorger, för att undanrycka
döden ett rof, som ban ännu icke borde skörda.
En vagn stannade också följande dagen utan-