XL
Medehafvets kuster äro rika på pittoreska be-
lägenheter, men jag tviflar att man kan finna
ett skönare landskap än det som utbreder sig
ifrån den lilla staden Hyeres gamla inhägnad is-
till stränderna af den vik, hvars vågor skölja ö-
arne af samma namn. sat tröttas icke här al!
enformga fält, oodlade berg och nakna slätter;
det hvilar behagligt i dalarne och på kullarna,
det störtar sig utför stuporna, för att följa vatt
nets lugna yta bort till öarna, hvilkas höga ku-
ster tyckas sammanflyta med den blåa horisonten.
Hunadradetals hvita landthus smyga sig fram
ur orange- och pinieskogarne. De kringliggande
bergers sluttande toppar äro alla prydde med
någon byggnad från medeitidea, som storartadt
utvecklar sina ruiaer och ger en liten ton af
allvar åt dena glada taflan.
Denna tefla påminner den resande konstnärer
om Italien, och det vora eit sacrilegium atticke
stanna en stund och betrakta den.
Om man gir ungefär en timmas väg, åt haf-
vet till, finner man vid randen af en tjock skog
en förtjusande villa, som skymtar fram mellan
frukt- och blomsterträdgårdarne, Ea ung fru,
nyss anländ från Paris, bor här med sin man,
en U2g person, den man sällan ser, men som
mås!e vara ett mönster af elegans och god ton,
att döma efter hans utseende, hållning och allt
det väsen man gör af hozom.
Man siger att han är gift med detta fruntim-
mer och vi vilja tro det. De lefva som två tur-
turdufsor; lemna hvarandra nästan aldrig. In-
gen har ännu vågat närma sig detta hus, för
att icke störa det lyckliga par, som bebor det.
Man känner föga de tvenne älskande annat än
af barmhe:tighetsverk, de göra uti staden, Det
skösa fruntimret utdeisr gåfvor åt olyckliga, och
) Se A, B. N:o 190, 194 och 193.