för ett hotel i staden, och en ung qvinna, hvar:
prakt förblindade allas ögon, uppsteg för trap-
pan ech visade sig framför smärtans läger, hvar-
på hvarje dag en engel af godhet, kärlek och
resignation borttynade.
Samtalet inskränkte sig icke till detta in-
senting, dessa eländiga formaliteter, som hyäf
va sig omkring hvarjehanda ämnen. esså
begge själar hade icke hopp att länge vara till-
sammans, också talade de hjertats rena språk.
O! min fru, hvilket förfärligt lidande måste
icke i tysthet undergräfva ert lif! Det är omöj-
igt, att dessa sköna ögon, fulla af eld, att denna
ena panna, dessa behag, denna ungdom så för-
tvina utan en dold orsak. Jag har öfverraskat
er med tårar i ögonen, då ni frågat mig om min
familj, om min man, Om vår körlek! ... förlåt
mig, om jag synes er nyfiken, lättsinnig; men
jag är också mycket god; jag älskar er redan,
som om ni vore en syster. — Er make?n
,Ty:t! Stl svarade den sjuka, i det hon höll
sin hvita hand för de darrande läpparna, tystl
... hennes ögon slöto sig, hennes bleka kinder
färgade: af en stark rodnad, ;
Stackars barn, stackars engel, jag förstår er,
jag anar och hon tryckte dess händer och
kysste dess sköna svarta hår. — O, jag har
;jort er ondt, jag bar upprifvit er smärtas sår!
Gråt icke, min fru; försök att le mot mig; ni
ir för skön att gråta. Jag har er hemlighet ...
nan har gift bort er Mot er vilja ... ni har
icke äskat! ,.. Ni ser, jag bar gissat allt, gråt
icke mer, låt oss icke tala mer derom.
Den sjuka skakade på hufvudet som ett inta-
ande barn, som söker att le under tårarna, och
lerefter vände hon sig bort för att gråta för
ig sjelf. En kort tystnad herrskade mellan
lessa gudomliga varelser, och man kunde hafva
hört deras hjertan slå.
Andtligen hade den sjuka gråtit ut, och med!
en stadig röst sade hon, med handen på bjertat: