qviana aldrig förlåter. Jag gratulerar er till denna öfverlägsenhet, och er betjents kallblodighet; det är en skälm till betjent. — Dyra Julie, ni älskar mig, ni älskade mig, ni bar uttalat detta vigtiga ord; ni ser att det icke mediör nåzon fara, och ni gör mig till den lyckligaste menniska. — Ja, jag älskar och jag älskade er, har jag icke sagt det; skulle jag icke velat ge till allt, för att åter se erlefvande? jag har svurit det. Men ni skall icke ega mer af mig än denna kärlek, som jag vill koncentrera i mitt bjerta; öfvergif tanken att erhålla annat af mig än en moders eller en systers kärlek. Jag älskar er, Jules, jag upprepar det, jag är från i dag bunden vid ert öde, men jag kan icke bli er hustru, jag skall aldrig bli er mätress. — Hon afligsnade sig genast, lemnande mig helt förbluffad och liksom förstenad af hennes öfverlägsenhet, Det var en ny krigsplan. Jag for tillbaka till Pariz, denna stad för de jefvande par excellens och skyndade mig till S:t Leon, för att med honom skratta åt vår löjliga tillställning. För att en gång sluta detta redan alltför långa bref, skall jag blott säga dig, att Julie och jag nu afresa till Hydres. Hon vill der passera hösten och vintern, för att retablera sin helsa. Bara historier! Hon har aldrig mått bättre än nu. Jag tror det är för att glömma upptåget i Passy. Jag glömde säga dig att hon nu på fjerde dagen är enka. Hennes man dog af ett blodslag. Jag skall skrifva dig till från Provence. Apropos — Fanny lemnar mig i fred; starkars barn, hon dör visst! JULEsS. (Slutet följer.)