qviana aldrig förlåter. Jag gratulerar er till
denna öfverlägsenhet, och er betjents kallblodig-
het; det är en skälm till betjent. — Dyra Julie,
ni älskar mig, ni älskade mig, ni bar uttalat det-
ta vigtiga ord; ni ser att det icke mediör nå-
zon fara, och ni gör mig till den lyckligaste
menniska. — Ja, jag älskar och jag älskade er,
har jag icke sagt det; skulle jag icke velat ge
till allt, för att åter se erlefvande? jag har svu-
rit det. Men ni skall icke ega mer af mig än
denna kärlek, som jag vill koncentrera i mitt
bjerta; öfvergif tanken att erhålla annat af mig
än en moders eller en systers kärlek. Jag äl-
skar er, Jules, jag upprepar det, jag är från i
dag bunden vid ert öde, men jag kan icke bli
er hustru, jag skall aldrig bli er mätress. — Hon
afligsnade sig genast, lemnande mig helt för-
bluffad och liksom förstenad af hennes öfverläg-
senhet, Det var en ny krigsplan.
Jag for tillbaka till Pariz, denna stad för de
jefvande par excellens och skyndade mig till S:t
Leon, för att med honom skratta åt vår löjliga
tillställning.
För att en gång sluta detta redan alltför långa
bref, skall jag blott säga dig, att Julie och jag
nu afresa till Hydres. Hon vill der passera hö-
sten och vintern, för att retablera sin helsa.
Bara historier! Hon har aldrig mått bättre än
nu. Jag tror det är för att glömma upptåget i
Passy. Jag glömde säga dig att hon nu på fjer-
de dagen är enka. Hennes man dog af ett blod-
slag. Jag skall skrifva dig till från Provence.
Apropos — Fanny lemnar mig i fred; starkars
barn, hon dör visst! JULEsS.
(Slutet följer.)