som grafven! sade han till mig med emfas. Jag skyndade hem, liste väl igen, packade in några saker och lät så transportera mig till min egendom — min graf på skämt. Jag hade hållif mig inne i fyratioåtta timmar, sysselsatt med at gräfva i handlingar och uppsätta libeller, unde; reflexioner öfver lifvet och döden, odödligheter och evigheten, så mörka att de väl kunnat ro: dig, min epikureiska eremit. Då ankom ett bre från St. Leon, som jag hastigt bröt och ögnade igenom. Mitt kära likl Jag har ypperliga underrättelser att ge dig, rörande dina affårer här på stället. Man är verkligen lycklig efter sir adöd och rättvisan göres oss aldrig förrän med vår sista suck. Denna gamla maxim kan du tillämpa helt och hållet på dig. Så snart dv begifvit dig till din graf ifrån vår middag, li jag min betjent komma och iklädde mig han: drägt. Svarta kläder, hvit halsduk, hvita hand skar, hatt med sorgflor i handen, inställde jag mig på Londongatan M — Är fru hem ,ma? Stig in sade mig en medbroder i stort ,orangefärgadt livre. Jag har ett href till henne — Gif mig det och vänta ett ögonblick. Har tog brefvet och steg uppför några trappsteg pMan är rätt bra logerad i det huset. Lakejer våterkom hastigt till mig. Följ medi, sade har och jag ställde mina fjit till hennes nåds bou. doir. Hon kom emot mig. Blixt och dunder; min avän, detta gaf mig godt mod, ty hon är vac. ker som en million skönheter, och jag svor mel !an tänderna hennes undergång. Kom in, kon in, sätt er, sade hon. Huru har det tillgått? .. och hon darrade och tårar afbröto bennes röst