Vt VV VA
man älskar. Jag var orolig, 0 mitt stckars
bjerta, som så lätt låter skrämma sig, öfverlem-
nade sig åt en falsk fruktan. — Åtta dagar utan
att svara .., och det är illa! ... du afundas min
ensjighet; min älskade Jules, den är den enda
tröst i min sorg; och om jag vore dömd att lefva
i ep stor stads buller, om man gjorde mig visi-
ter eller endast grannarna besvarade mig med
sina påhelsningar, skulle jag förgås på fläck. Man
råder dem, som öfverhopas af smärtan, att kasta
sig in i hvirfveln af den stora verlden, för att
glömma deras olyckor. Jag tror att dessa, som
så tala om själens lidanden, aldrig känt de rätt
bittra qvalen; ty intet dödar så mycket som an-
dras leende, intet dödar så, som rösten af andra,
intet dödar så, som främmande ansigten, isyn-
nerhet då man minnes ditt leende, din röst, ditt
ansigte. — Ackl huru brottslig var jag icke, då
jag var känslolös för, då jag hvarken hörde eller
såg de tårar, som mar utgjöt omkring mig! j28
hade aldrig blandat mina tårar med en olycklig
moders, som begrät sitt barn, och jag bar aldrig
föreställt mig att en qvinna kan älska minnet af
en man mer än sitt If, silt rykte, sitt koketteri.
Jag känner icke lyckan af att vara mor; men
naturen har gifvit mig denna blinda, ointresse.
rade tillgilvenhet, denna kärlek, dold i själens
innersta gömmor och som gjuter ut sin ömhet
öfver våra barns hela lif. Ja, om jag bade en
son, skulle man icke finna någon mor mer Pas-
sionerad än hans.
Vår stiljsmessa har gjort mig bekant med en
hop känslor, som förut voro mig okända, Skall
du derför älska mig mer? Nej, ty du älskar
mig redan mer än jag kunnat hoppas, mer än