mr mm mmm MMMM UM MMMM ÄhHH5Elr1l1mDO0TTTT!!T!T!TnTrnnnnnnnrr r
märkvärdiga Rosenhäcken, och såg länge upp-
märksamt ned uti den gamla brunnen. Allt
som timman till högtidligheten mnalkades, blef
hon alltmera blek, och då nunnorna iklädde hen-
ne bröllopsskruden, tycktes hennes matta och
förvirrade ögon snarare begära den skrud som
egnas åt grafven. Vid hvar och en som kom
för att bivista invigningen, ilade Juliette till fön-
stret och återgick derifrån under det hon med
förtviflan- vred sina händer. Andtligen ankom
baronen, hennes far, och då han nalkades för att
sluta henne i sin famn, kastade hon sig ned och
omfattade gråtande hans knän. Min fear! ol!
min farl, utropade hon sorgligt; hon försökte
fåfängt att tala, orden dogo på hennes läppar.
Länge gret hon bittert, men då hon uppsteg
voro hennes anletsdrag mera lugna, ehuru hon
alltid bibehöll en dödlig blekhet. Man ledsa-
gade henne till kapellet, hvarest unga nunnor i
blomman af sin vår måste afhöra sin begraf-
ningsakt. Högtidligheten fortgick och den o-
lyckliga novicen, stödd emot altaret, tycktes falla
uti ett tillstånd af fullkomlig känslolöshet. Be-
störta öfver hennes bleka utseende, började å-
skådarne att gifva tillkänna sitt medlidande.
Min dotter, sade pater Gottop, och nalka-
des henne; våterhemta ert mod, jag besvär er
derom. Ert utseende och edra åtbörder kunna
gifva anledning åt menniskor att tro, det man
tvingar er, och ni vet att det ej förhåller sig så.s
Jag vet det, svarade Juliette lifligt; omen
jag är bedragen, öfvergifven ..---
Af hvem då? i himlens namn! sade munken.
Af en olycksande;... af... men lika godt...
hon skakade sorgligt hufvudet, och då hon af-
tog bandet, som fäste hennes hår, sade hon med
afbruten röst: Det är då förbil... ja, jag vill!
och framräckte det sköna håret att offras åt den
grymma saxen.
Håll! — ropade en röst, som genljudade likt
åskan uti kapellet — och Juliette flyende utur