mr mm mmm MMMM UM MMMM ÄhHH5Elr1l1mDO0TTTT!!T!T!TnTrnnnnnnnrr r märkvärdiga Rosenhäcken, och såg länge uppmärksamt ned uti den gamla brunnen. Allt som timman till högtidligheten mnalkades, blef hon alltmera blek, och då nunnorna iklädde henne bröllopsskruden, tycktes hennes matta och förvirrade ögon snarare begära den skrud som egnas åt grafven. Vid hvar och en som kom för att bivista invigningen, ilade Juliette till fönstret och återgick derifrån under det hon med förtviflanvred sina händer. Andtligen ankom baronen, hennes far, och då han nalkades för att sluta henne i sin famn, kastade hon sig ned och omfattade gråtande hans knän. Min fear! ol! min farl, utropade hon sorgligt; hon försökte fåfängt att tala, orden dogo på hennes läppar. Länge gret hon bittert, men då hon uppsteg voro hennes anletsdrag mera lugna, ehuru hon alltid bibehöll en dödlig blekhet. Man ledsagade henne till kapellet, hvarest unga nunnor i blomman af sin vår måste afhöra sin begrafningsakt. Högtidligheten fortgick och den olyckliga novicen, stödd emot altaret, tycktes falla uti ett tillstånd af fullkomlig känslolöshet. Bestörta öfver hennes bleka utseende, började åskådarne att gifva tillkänna sitt medlidande. Min dotter, sade pater Gottop, och nalkades henne; våterhemta ert mod, jag besvär er derom. Ert utseende och edra åtbörder kunna gifva anledning åt menniskor att tro, det man tvingar er, och ni vet att det ej förhåller sig så.s Jag vet det, svarade Juliette lifligt; omen jag är bedragen, öfvergifven ..--Af hvem då? i himlens namn! sade munken. Af en olycksande;... af... men lika godt... hon skakade sorgligt hufvudet, och då hon aftog bandet, som fäste hennes hår, sade hon med afbruten röst: Det är då förbil... ja, jag vill! och framräckte det sköna håret att offras åt den grymma saxen. Håll! — ropade en röst, som genljudade likt åskan uti kapellet — och Juliette flyende utur