ångorna hade; småningom försvunnit i luften
och en-;liflig låga hade uppstigit i deras ställe,
då ett buller, likt åskans rullande, bördes under
jorden och ett spöke visade sig för den darrande
flickan... Heliga IHdegonda!s ropade hon, ora
pro nobis!
Amen!, sade en känd röst:
Juliette läste sitt pater noster högt och med
all möjlig andakt, och rösten svarade äfven nu:
Amen! — Ni ser, Juliette,, tillade den, att
det är som ordspråket säger, jag är ej så elak
som jag är svart.
I himlens namnl; sade hon: och, samman-
knäppte sina händer, något lugbad, säg mig
hvem ni är och hvarifrån ni kommer.n
Jag är,, svarade den hemlighetsfulle, pen va-
relse, som önskar er : sällhet och skall söka att
skänka er den, om ni samtycker till hvad jag
begär, af er. Nu måste jag försvinna, ty jag ser
menniskor komma, som ej böra skåda mig.
Lofva mig att i mörgön, som är sista tiden af
er frihetstid; begifva er hit om aftonen; såsnart
de andra systrärna äro ingångna uti sina Eeller by
Gud. bevare mig, att gifva er.ett sådant löftel
utropade Juliette; något förtretad. ; Z—
Nåväljp sadex främlingeny lugnt; jag skall då
visa mig för er uti er cell
Nej! ja! ... ja, jag lofvar att komma,, sade
hon ängsligt, och nu försvann spöket.
Jag vill ej försöka att skildra Juliettes tankar
den långa påföljande natten. Pater Goltop hade
ej bedragit sig, det var verkligen hon, som var
föremålet för den hemlighetsfulla varelsens be-
sök, - Hans :hastiga och underbara uppenbarelse
bade uppväckt den unga flickans nyfikenhet. I
början lyssnade hon till hansötal, emedan rö-
sten var så ljuf, och nu, då djefvulen; just som
pater Goltop förespått, visat sig rhera skenbar-!
ligt, hade han ju försäkrat, att han ville hennes
väl, blott hon beviljade hvad han begärde. Men
hvad kan han då begära af mig? sade hon dar-