försköna denna-lysande horisont,; svarade en aj
klosterbröderne, som gingo bredvid henne. Dessa
ord och denna röst kommo Juliette ofrivilligt
att darra, och hon sände en lång och sorglig
blick till klöstret.
Solen, fortfor brodern, nedgräfver sig ej uti
en graf eller cell; den lemnar oss några stun-
der, för att upplysa andra verldar, förtjusa an-
dra ögon ....q
Juliette rodnade; det tycktes henne-som-denna
rösten ej var obekant, hon kunde likväl ej hafva
hört den annat än i drömmen, ty hon kände
så få karlar, att hon annars säkert skulle vetat
hvem han var. Min far, sade hon, något
rörd, phar jag ej sett er en gång förut ?
Jo,, . svarade munken, uti klosterträdgården,
vid den gamla brunnen.
Juliette darrade ånyo och hade gerna velat
ropa på hjelp, men man kunde ju ej urskilja
något ansigte, ty alla munkarne hade, för att
undvika solstrålarne, nedfällt sina kapuschonger.
Det stackars barnet trodde sig omgifvet af en
hel trupp afgrundsandar. Slutligen ansåg hon
sig dock böra svara: Jag kunde ej se er då,
ty jag sof.n
PSåå,p sade patern och upplyfte litet sin kapu-
schong, så att hon, utan att någon annan märkte
det, kunde se hans anletsdrag. Känner:ni icke
nu igen mig, Juliette? tillade han sakta.
Nej! ... Men, jo! ..., sade flickan, helt för-
skräckt, ty det var ingen annan än den: sköna
ynglingen; som hon sett:i trädgården, och hvil-
ken sedermera så mycket sysselsatt hennes in-
billningskraft.
SVill niej ännu en gång åtörse mig?, frå-
gade han.
Ja ... nej, nej svarade Juliette i
Ni började med att?säga ja,, sade den hem-
lighetsfulla -ynglingen, småleende;
I detsamma ankom tåget till Frauenlobs por-
tar. Flere väpnare stannade, för att hjelpa den