försköna denna-lysande horisont,; svarade en aj klosterbröderne, som gingo bredvid henne. Dessa ord och denna röst kommo Juliette ofrivilligt att darra, och hon sände en lång och sorglig blick till klöstret. Solen, fortfor brodern, nedgräfver sig ej uti en graf eller cell; den lemnar oss några stunder, för att upplysa andra verldar, förtjusa andra ögon ....q Juliette rodnade; det tycktes henne-som-denna rösten ej var obekant, hon kunde likväl ej hafva hört den annat än i drömmen, ty hon kände så få karlar, att hon annars säkert skulle vetat hvem han var. Min far, sade hon, något rörd, phar jag ej sett er en gång förut ? Jo,, . svarade munken, uti klosterträdgården, vid den gamla brunnen. Juliette darrade ånyo och hade gerna velat ropa på hjelp, men man kunde ju ej urskilja något ansigte, ty alla munkarne hade, för att undvika solstrålarne, nedfällt sina kapuschonger. Det stackars barnet trodde sig omgifvet af en hel trupp afgrundsandar. Slutligen ansåg hon sig dock böra svara: Jag kunde ej se er då, ty jag sof.n PSåå,p sade patern och upplyfte litet sin kapuschong, så att hon, utan att någon annan märkte det, kunde se hans anletsdrag. Känner:ni icke nu igen mig, Juliette? tillade han sakta. Nej! ... Men, jo! ..., sade flickan, helt förskräckt, ty det var ingen annan än den: sköna ynglingen; som hon sett:i trädgården, och hvilken sedermera så mycket sysselsatt hennes inbillningskraft. SVill niej ännu en gång åtörse mig?, frågade han. Ja ... nej, nej svarade Juliette i Ni började med att?säga ja,, sade den hemlighetsfulla -ynglingen, småleende; I detsamma ankom tåget till Frauenlobs portar. Flere väpnare stannade, för att hjelpa den