under hans tre dagars vistande i Calvi, så att
han nu efter behag kunde afteckpa fästningen,
utan att hotas med arrestering. Derpå inskep-
pade han sig i den dervarande hamnen, hvilken
han såg för första och sista gången, och dit un-
derrättelse om hans lyckliga öfverkormst seder-
mera ankom. Vid sitt regemente blef han emot-
tagen med den största glädje, ty han utöfvade
ett nästan underbart inflytande öfver alla sinz
vapenbröder. — Det är oss likväl omöjligt att
längre följa den unge bjeltens steg; vi finna ho-
nom 4814 (såsom man väl redan längesedan gis-
sat) på kejsarttonen, och vår berättelse sam-
manknyter sig först åter vid slutet af detta o.-
lycksdigra år: den man, som underkufvat haifva
Europa, för hvilken hela Europa bäfvat, och
bvilkens härmassor bekräftat berättelsen om den
persiske Xerxess, hade nyss mönstrat en liten
skara: sin bataljon på Eiba — då anmälde man
någon, som anhållit om nåden att få företräde,
men icke velat nämna sitt namn. Bonaparte
befallde, att han skulle insläppas och igenkände
i den inträdande sin ledsagare från Calvi. —
Du håller således ditt löftelp — Jag gaf er
mitt ord och det har ännu ingen riktig Corsi-
kan brutitl — Tjuguett år äro förflutna sedan
den tiden. Hvarföre kommer du nu först tin
mig, nu, då jag ej mer kan göra någonting för
dig?, — Ers Majestät! äran att se er är nog,
Under bättre tider har jag icke kommit till er,
fastän alla menniskor rådt mig dertill, emedan
jag trodde att jag icke skulle få företräde, eme
dan Ers Maj:t redan för längesedan skulle hafva
glömt mig., — Den fruktan var ogrundad, min
vän, men jag förlåter dig den; buru skulle du