under hans tre dagars vistande i Calvi, så att han nu efter behag kunde afteckpa fästningen, utan att hotas med arrestering. Derpå inskeppade han sig i den dervarande hamnen, hvilken han såg för första och sista gången, och dit underrättelse om hans lyckliga öfverkormst sedermera ankom. Vid sitt regemente blef han emottagen med den största glädje, ty han utöfvade ett nästan underbart inflytande öfver alla sinz vapenbröder. — Det är oss likväl omöjligt att längre följa den unge bjeltens steg; vi finna honom 4814 (såsom man väl redan längesedan gissat) på kejsarttonen, och vår berättelse sammanknyter sig först åter vid slutet af detta o.lycksdigra år: den man, som underkufvat haifva Europa, för hvilken hela Europa bäfvat, och bvilkens härmassor bekräftat berättelsen om den persiske Xerxess, hade nyss mönstrat en liten skara: sin bataljon på Eiba — då anmälde man någon, som anhållit om nåden att få företräde, men icke velat nämna sitt namn. Bonaparte befallde, att han skulle insläppas och igenkände i den inträdande sin ledsagare från Calvi. — Du håller således ditt löftelp — Jag gaf er mitt ord och det har ännu ingen riktig Corsikan brutitl — Tjuguett år äro förflutna sedan den tiden. Hvarföre kommer du nu först tin mig, nu, då jag ej mer kan göra någonting för dig?, — Ers Majestät! äran att se er är nog, Under bättre tider har jag icke kommit till er, fastän alla menniskor rådt mig dertill, emedan jag trodde att jag icke skulle få företräde, eme dan Ers Maj:t redan för längesedan skulle hafva glömt mig., — Den fruktan var ogrundad, min vän, men jag förlåter dig den; buru skulle du