SEEN
JHJE
jen att ständigs se dig för ögonen. Den unge man-
pen förbarmade sig öfver den gråtande och tog hen-
ne i sitt hus, der hon städse tjenade horom ärligt
och troget.
Ett år derefter skulle hans hustru nedkomma med
barn; då lät hon af tjenstepizan öfvertala sig att
bädda sig på marken, emedan, såsom pigan sade,
den var bättre för sin stillbets skull. Frun fram-
födde tvenne gossar, sköna gullbarn. Nu såg tjen-
stepigan, som ensam vakade hos frun, ögonblicket
vara inne för sin länge närda bämnd; hon dödade
de begge barnen och begrof dem vid en mur på
gården, samt lade i deras ställa en hund i vaggan.
Derpå gick hon till herre och beklagade honom för
den fasliga olyckan: icke tvenne gullbarn hade han
fått, men ett afekyvärdt missfoster. O, skulle du
förskjuta mig, för att hemföra en så hiskelig hexa!
klagade hon. Huru bedröfvad är jag icke öfver
ditt öde. Du är ännu olyckligare än jag, den för-
skjutna qvinnan. Så bragte denna qvinna mannen
derbän, att han genast lät döda och begrafva bhun-
den, men bortkörde den sjuka hustrun från sitt hus
och tog tjenstepigan till sin hustru i stället.
Icke länge derefter uppväxte på gården tvenne
äppelträd, som hade gyllene grenar och gyllene äpp-
jen. De hade uppspirat ur de dödade barnens hjer-
tan och voro första året redan armtjocka, och det
andra i sin falla höjd. Den falska qvinnan råkade
dervid i stor ångest. Alltid, då bon såg de gyllene
äpplena och grenarne, föllo henne de mördade bar-
nen i tankarna, och hon lät, trots Mannens önskan,
hvars enda glädje sedan förlusten af dess första hu-
stru dessa trän varit, nedhbugga dem. Då han sög
detta, sade han: vi skola åtminstone låta göra oss
tvenne sängar af dessa trän, så hafva vi ändock på-
got minne af dem.
Sängarne voro färdiga, och man och hustru lågo
deri en natt; då började den ena tala till den an-
dra: Hör, broder, huru finner du din börda?s —