och var kapten öfver ett grenadier-kompani, 0-
upphörligen att trösta och uppmuntra oss... Så
snart vi kommit till staden, förde han oss till
sin sjuke vän, en major Broussier. Det var en
medelålders, hygglig man, som visade uppriktigt
deltagande i vår olycka. Vår omklädning verk-
ställdes snart, och vi voro från denna stund i
hans tjenst. . Vi sofvo hos hvarandra i hans
frånvaro, och blefvo, både hemma och borta,
städse tillsammans. Efter några dagars förlopp
var majoren så bra, att han kunde utstå resans
mödor. Dea tog sin början under eskort af
Faucaults kompani. Vi ställde kosan till Pyre-
neerna, och sade vårt fosterland det sista farväl
på dess toppar. Hvad skall jag berätta om vår
resa geaom Frankrike? För att säga sanningen,
såg jag icke stort annat än hr Faucault, då
han nästan ständigt red vid sidan af vagnen,
och, som jag lade märke till, vid min sida.
Den långvariga ridten föll honom snart för mö-
dosam; hvarföre han tog säte i vagnen; men
också detta obeqvämade honom, emedan han
var tvungen att sitta i en besvärlig ställning,
hvar gång han talade med mig, och det gjorde
han mycket ofta. Derföre blef framsätet vändt
omkring, och begge herrarne sutto nu baklän-
ges, Faucault midt emot mig och Broussier gent
emot Francisca. Korteligen att omtala: så snart
vi ankommo. till Rochefort, begge officerarnes
hemort, blefvo Vi föreställde deras föräldrar,
jag som Faucaults, och Franciscea som Broussiers
förlofvade. En månad derefter firades det dubbla
bröllopet.
I sju år har jag nu varit min älskade Fau-
caults lyckliga maka, lycklig maka och moder!
Min väninna är icke mindre säll. Vi bo vid
samma gata och besöka hvarandra nästan dagli-
gen. Vi samtala ofta om våra fordom utstånd-
pa lidanden, ehuru de nu nästan förekomma
oss som ett äfventyr, hvilket vi någon gång i
vår barndom hört eller läst.