den Constitutionelle i år anfallit Storthingsmän af oppositionen med personligheter, och nu finner man af Morgenbladet, att detta måst bryta sin långa tystnad öfver de anfall af samma art, hvilka blifvit gjorde mot några dess medarbetare. Morgenbladets omdöme deröfver synes 0ss så lämpligt, att vi här meddela det: Hvad den personliga form angår, som den konstitutionelle ständigt försöker att gifva sin polemik, kunna vi gerna öfverse dermed, sålänge den eller de af våra medarbetare, som man anfaller, förakta dessa usla försök. Hvarje bildad läsare inser den själens råhet, som kan bestämma en man att angripa och söka håna den enskilde person, hvilken man tror hafva författat en uppsats, i stället att behandla saken och inskränka sig till den. För våra medarbetare kan det vara likgiltigt, ty de äro hvarken ömtålige eller bry ide sig om ett sådant Douquixotteri; men för pressens egen värdighet och renhet skulle ett sådant oväsende snart finnas beklagansvärdt, om det efterföljdes. Hittills har den konstitutionelles många retande utmaningar icke kunnat fresta oss till utöfvande af vedergällningsrätten, men enhyar måste inse hvartill det skulle leda, om vi nu t. ex. i dag betalte den anonyme författaren i den konstitutionelle med hans eget mynt, töge för oss den ädle ledamoten af den Kongl. Prokuratorskorpsen, hans lif och lefverne, insigter, kunskaper, mi m., för att framställa honom till publikens hån, spe och förakt. Hvar skulle då en sådan polemik ända ? och från hvem har väl förargelsen då kom: mit ? Detta lugna och värdiga sätt att behandla anfall af dylik art, hafva vi så mycket heldre trot! oss böra framlägga för Svenske läsare, som det så väl erinrar om det stridssätt, hvilket infördes hos oss af de besoldade tidningarne, alltifrån salig Granskaren, Argus d. IV, Agxplockaren m. fl. t. o. m. den Objudne gästen, Minerva och Sv. Biet, och hvilket äfven antagits af sådana kotteriorganer, som Freja och den gamle Argus på slutet visat sig vara.