den Constitutionelle i år anfallit Storthings-
män af oppositionen med personligheter, och nu
finner man af Morgenbladet, att detta måst bryta
sin långa tystnad öfver de anfall af samma art,
hvilka blifvit gjorde mot några dess medarbetare.
Morgenbladets omdöme deröfver synes 0ss så
lämpligt, att vi här meddela det:
Hvad den personliga form angår, som den kon-
stitutionelle ständigt försöker att gifva sin polemik,
kunna vi gerna öfverse dermed, sålänge den eller
de af våra medarbetare, som man anfaller, förakta
dessa usla försök. Hvarje bildad läsare inser den
själens råhet, som kan bestämma en man att an-
gripa och söka håna den enskilde person, hvilken man
tror hafva författat en uppsats, i stället att behandla
saken och inskränka sig till den. För våra med-
arbetare kan det vara likgiltigt, ty de äro hvarken
ömtålige eller bry ide sig om ett sådant Douquixot-
teri; men för pressens egen värdighet och renhet
skulle ett sådant oväsende snart finnas beklagans-
värdt, om det efterföljdes. Hittills har den konsti-
tutionelles många retande utmaningar icke kunnat
fresta oss till utöfvande af vedergällningsrätten, men
enhyar måste inse hvartill det skulle leda, om vi
nu t. ex. i dag betalte den anonyme författaren i
den konstitutionelle med hans eget mynt, töge för
oss den ädle ledamoten af den Kongl. Prokurators-
korpsen, hans lif och lefverne, insigter, kunskaper,
mi m., för att framställa honom till publikens hån,
spe och förakt. Hvar skulle då en sådan polemik
ända ? och från hvem har väl förargelsen då kom:
mit ?
Detta lugna och värdiga sätt att behandla an-
fall af dylik art, hafva vi så mycket heldre trot!
oss böra framlägga för Svenske läsare, som det
så väl erinrar om det stridssätt, hvilket infördes
hos oss af de besoldade tidningarne, alltifrån
salig Granskaren, Argus d. IV, Agxplockaren m. fl.
t. o. m. den Objudne gästen, Minerva och Sv.
Biet, och hvilket äfven antagits af sådana kotteri-
organer, som Freja och den gamle Argus på
slutet visat sig vara.