af vänskapsbetygelser. Jag ursäktade mig, gjor de nigra frågor, som skulle gifva tillkämna al jag gått galet, och fick förlåtelse. Nu skall jag i korthet säga dig, hvarföre ja dröjt att tillskrifva dig. Mycket har händt se dan den der gången. Den förlorade flickan från Wermland har biif vit räddad. Förföljd och olycklig i högsta grac fann hon bistånd genom det ädla fruntimers rå dighet, som icke försmådde att åtaga sig henne sak, derföre att hon blifvit ett förskräckligt of fer för en hemsk intrig. Allt är nu bra, all har fogat sig; och tystnadens välgörande slöj får betäcka hemligheten. Jag vill icke lyfta der på. Jag tackar Gud; ty jag har fått ett nyt bevis på sanningen af min gamla älsklingssatts att det goda alltid segrar till sluts. Den stack kars flickan har rest tillbaka till sin hemort och befinner sig nu i skötet af kära slägtinga! och vänner. Skall man icke vara glad åt en sådan utgång! Utan tvifvel. Men så besynnerlig är menniskan att, likasom då hon sörjer, hon nödvändigt vil fördjupa sig allt mer i sorgliga betraktelser oct melankoli, så drages hon af en önskan att ro: sig ännu mer, så fort hon redan är glad. Mitt hjerta var så intaget af den lyckliga utgången på den sak, hvarom jag skrifvit, att jag hels den dag, då affären slutades, omöjligen kunde förmå mig att gå hem. Jag promenerade således ånyo. Men hvart? På Norr? Det förstås, att jag borde det, di mitt bref till dig från början fått denna öfverskrift. Men du känner en löjtnant ganska obe tydligt, om du tror, att ban fortsätter och slutar sin promenad på samma malm, der han be: gynt den. Jag har en friare själ. Jag gick denna dag tili Djurgården. Men hvad skulle vara mitt ändamål på Djurgården? Skulle jag uppsöka konstens föremål, eller blott naturens? Begge delarne är bäst: jag köpte en biljett på Carl Rappo. Hos honom, hans son och begge akrobater finnes natur i öfvermått: en herkulisk styrka i armar, ben, nacke och hela systemet, som ingen vidare till den grad besitter i Europa. Carl Rappo har också på denna grund obestridt blifvit antagen till Herkules i vår verldsdel. Han sköter denna befattning med den utmärktaste skicklighet. Deri ligger konsten: och derföre finner man hos honom både natur och konst, sammanparade på det sällsyntaste sätt. Hans begge akrobater, herrarne Wohlrab och Schäffer, förena ett ganska behagligt utseende med en smidig grace i alla sina rörelser, äfven då de gifva sina ben de vådligaste lägen. Herr Rappos son, en yngling om 46 år, tror jag, kastar jernkulor i höjden bakom sig med fötterna, och tar dem i nackgropen: jernkulor, så stora och tunga, att om de nedföllo en half tum rasande, skulle de knäcka hufvudskålen. Detta obehag händer det dock aldrig åskådarne att blifva vittne till. Om herr Rappos egen vidunderliga styrka vill jag icke tala ett ord. Ty hvilka ord skulle jag bruka? Jag har sjelf gått på gymnastiken: deraf kan jag bedöma vidden och storleken af hvad denne Herkules utför. Hans lifliga, krigiska efterpjeser roa den större allmänheten lika mycket, som hans egen personliga muskelkraft förvånar kännare. Denna qväll gaf han slaget vid Leipzig. En åskådare vid min sida berömde röfvaranfallet i Simbirska skogen, hvaraf han njutit en föregående afton. Jag gick slutligen ut i den sköna, balsamiska nattluften. Djurgården är dock en herrlig punkt på jorden! Det vore en stor skada, om Stockkolm någon gång skulle så tilltaga i befolkning, att Djurgården nödgades förvandla sina parker till gator. Nu är här lagom mycket hus. Jag tog om qvällen vägen hem öfver de romantiska bergen framåt Byströms villa ; gick derifrån utföre till theaterhuset, så ut på slätten, och fram emot Blå porten. Det har sina stora och förträffliga egenheter med denna port. Denna gång gjorde jag här ingenting annat, än åt aborrar. Men redan detta är något, som man icke kan göra öfverallt. För öfrigt så . . . . . slutar jag denna gång. Att, det oaktadt, mera finnes qvar i lifvet att tala om, torde du vara så god att föreställa dig. Jag gick hem öfver Storgatan. Vi råkas. Mv. RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. Två bokbindaregesäller, Thegerström och Otto Björkblad, hade varit bekanta och goda vänner sedan de för några år tillbaka arbetade hos en bok