af vänskapsbetygelser. Jag ursäktade mig, gjor
de nigra frågor, som skulle gifva tillkämna al
jag gått galet, och fick förlåtelse.
Nu skall jag i korthet säga dig, hvarföre ja
dröjt att tillskrifva dig. Mycket har händt se
dan den der gången.
Den förlorade flickan från Wermland har biif
vit räddad. Förföljd och olycklig i högsta grac
fann hon bistånd genom det ädla fruntimers rå
dighet, som icke försmådde att åtaga sig henne
sak, derföre att hon blifvit ett förskräckligt of
fer för en hemsk intrig. Allt är nu bra, all
har fogat sig; och tystnadens välgörande slöj
får betäcka hemligheten. Jag vill icke lyfta der
på. Jag tackar Gud; ty jag har fått ett nyt
bevis på sanningen af min gamla älsklingssatts
att det goda alltid segrar till sluts. Den stack
kars flickan har rest tillbaka till sin hemort
och befinner sig nu i skötet af kära slägtinga!
och vänner.
Skall man icke vara glad åt en sådan utgång!
Utan tvifvel. Men så besynnerlig är menniskan
att, likasom då hon sörjer, hon nödvändigt vil
fördjupa sig allt mer i sorgliga betraktelser oct
melankoli, så drages hon af en önskan att ro:
sig ännu mer, så fort hon redan är glad.
Mitt hjerta var så intaget af den lyckliga ut-
gången på den sak, hvarom jag skrifvit, att jag hels
den dag, då affären slutades, omöjligen kunde
förmå mig att gå hem. Jag promenerade såle-
des ånyo. Men hvart?
På Norr? Det förstås, att jag borde det, di
mitt bref till dig från början fått denna öfver-
skrift. Men du känner en löjtnant ganska obe
tydligt, om du tror, att ban fortsätter och slu-
tar sin promenad på samma malm, der han be:
gynt den. Jag har en friare själ. Jag gick denna
dag tili Djurgården.
Men hvad skulle vara mitt ändamål på Djur-
gården? Skulle jag uppsöka konstens föremål,
eller blott naturens? Begge delarne är bäst: jag
köpte en biljett på Carl Rappo.
Hos honom, hans son och begge akrobater
finnes natur i öfvermått: en herkulisk styrka i
armar, ben, nacke och hela systemet, som ingen
vidare till den grad besitter i Europa. Carl
Rappo har också på denna grund obestridt blif-
vit antagen till Herkules i vår verldsdel.
Han sköter denna befattning med den ut-
märktaste skicklighet. Deri ligger konsten: och
derföre finner man hos honom både natur och
konst, sammanparade på det sällsyntaste sätt.
Hans begge akrobater, herrarne Wohlrab och
Schäffer, förena ett ganska behagligt utseende med
en smidig grace i alla sina rörelser, äfven då de
gifva sina ben de vådligaste lägen. Herr Rappos
son, en yngling om 46 år, tror jag, kastar jern-
kulor i höjden bakom sig med fötterna, och tar
dem i nackgropen: jernkulor, så stora och tunga,
att om de nedföllo en half tum rasande, skulle
de knäcka hufvudskålen. Detta obehag händer
det dock aldrig åskådarne att blifva vittne till.
Om herr Rappos egen vidunderliga styrka vill
jag icke tala ett ord. Ty hvilka ord skulle jag
bruka? Jag har sjelf gått på gymnastiken: deraf
kan jag bedöma vidden och storleken af hvad
denne Herkules utför. Hans lifliga, krigiska ef-
terpjeser roa den större allmänheten lika mycket,
som hans egen personliga muskelkraft förvånar
kännare. Denna qväll gaf han slaget vid Leipzig.
En åskådare vid min sida berömde röfvaranfallet
i Simbirska skogen, hvaraf han njutit en före-
gående afton.
Jag gick slutligen ut i den sköna, balsamiska
nattluften. Djurgården är dock en herrlig punkt
på jorden! Det vore en stor skada, om Stock-
kolm någon gång skulle så tilltaga i befolkning,
att Djurgården nödgades förvandla sina parker
till gator. Nu är här lagom mycket hus.
Jag tog om qvällen vägen hem öfver de ro-
mantiska bergen framåt Byströms villa ; gick deri-
från utföre till theaterhuset, så ut på slätten, och
fram emot Blå porten.
Det har sina stora och förträffliga egenheter
med denna port. Denna gång gjorde jag här
ingenting annat, än åt aborrar. Men redan detta
är något, som man icke kan göra öfverallt.
För öfrigt så . . . . . slutar jag denna gång.
Att, det oaktadt, mera finnes qvar i lifvet att
tala om, torde du vara så god att föreställa dig.
Jag gick hem öfver Storgatan. Vi råkas. Mv.
RÄTTEGÅNGS- OCH POLISSAKER.
Två bokbindaregesäller, Thegerström och Otto
Björkblad, hade varit bekanta och goda vänner se-
dan de för några år tillbaka arbetade hos en bok-