loise verkligen förekommit honom tankfull och
grubblande. Sjelfva den henne så ovanliga vek
het i tal och uppförande hade kanske sin grunc
i hennes kunskap om hans förbindelse till Mar
guerite och den smärtsamma känsla denna kun
skap hade väckt hos henne. Hvem kunde vet:
om hon icke kallat honom, just för att få för
klaring deröfver, om ej gäckad kärlek och fruk
tan för en brytning dem emellan hade förmåt
henne att af honom söka en upplysning, son
hon ändock fruktade begära? — Denna tanke
gång försatte honom i sådan oro, att han beslö
att så fort som möjligt förskaffa sig visshet der
om. Drifven af sin upprörda sinnesstämning oc
en vaknande svartsjuka, begaf han sig,långt för
den uisatta tiden, på vägen till Hoquevilles, u
tan att betänka att hvad som sålunda satt ho.
nom i oro, stod i strid med hans egna beslut
Redan vid början af vägen, som gick öfve
fjellryggen, triffade han Arthur. Åfven dennc
hade ej heller haft någon ro att stanna hemma
Uader det han dref omkring mellan klipporna
förda hans steg honom ovilkorligt till en plats
hvarifrån man hade utsigt öfver Lindåsegårc
och hvarifrån han ofta med ett drömmande väl
behag följt Heloise med ögonen, när bon synte
dernere till häst. Då han blef Georg varse
sprang han lifligt och muntert upp ech gicl
honom till mötes. Allaredan här, Georg, lång
före den utsatta tiden? Det var ädelt handladt
Jag fruktade, att jag skulle behöfva vänta, mer
jag har gjort dig orätt, och ber dig derföre on
ursäkt. Georg tvang sig att småle, och de åt
följdes nu stigen uppföre. Arthur tycktes var
i den lyckligaste sinnesstämning och öppen fö