loise verkligen förekommit honom tankfull och grubblande. Sjelfva den henne så ovanliga vek het i tal och uppförande hade kanske sin grunc i hennes kunskap om hans förbindelse till Mar guerite och den smärtsamma känsla denna kun skap hade väckt hos henne. Hvem kunde vet: om hon icke kallat honom, just för att få för klaring deröfver, om ej gäckad kärlek och fruk tan för en brytning dem emellan hade förmåt henne att af honom söka en upplysning, son hon ändock fruktade begära? — Denna tanke gång försatte honom i sådan oro, att han beslö att så fort som möjligt förskaffa sig visshet der om. Drifven af sin upprörda sinnesstämning oc en vaknande svartsjuka, begaf han sig,långt för den uisatta tiden, på vägen till Hoquevilles, u tan att betänka att hvad som sålunda satt ho. nom i oro, stod i strid med hans egna beslut Redan vid början af vägen, som gick öfve fjellryggen, triffade han Arthur. Åfven dennc hade ej heller haft någon ro att stanna hemma Uader det han dref omkring mellan klipporna förda hans steg honom ovilkorligt till en plats hvarifrån man hade utsigt öfver Lindåsegårc och hvarifrån han ofta med ett drömmande väl behag följt Heloise med ögonen, när bon synte dernere till häst. Då han blef Georg varse sprang han lifligt och muntert upp ech gicl honom till mötes. Allaredan här, Georg, lång före den utsatta tiden? Det var ädelt handladt Jag fruktade, att jag skulle behöfva vänta, mer jag har gjort dig orätt, och ber dig derföre on ursäkt. Georg tvang sig att småle, och de åt följdes nu stigen uppföre. Arthur tycktes var i den lyckligaste sinnesstämning och öppen fö