NÅGRA POLITISKA AXIOMER. (Slut från Lördagsbl.) V och VIL När är en Majoritet tyrannisk (orättvis och orimlig i sin maki)? — och när är den det icke? Talar man om saken i allmänhet, så finner man, att, enär menniskor alltid kunba fela, så miste också flearialet i en korps kunna göra misstag; hvariöre, då detta flertal bildar en afgörande Majoritet, beslutet kommer att leda tiltett ofördelaktigt resultat, hvarunder en lidande Minoritet kränkes. Detta är ju då ett Tyranni? detär synnerligen hvad uitrasidan älskar att framhålla, när den ordar om den uosaliga demokratienp. Men alldelez af samma skäl och grunder kan äfven det mindre antalet oller fitalet i en församling misstaga sig. Månne då Minoritetens lyranni är det ringaste bättre, derest de öfrige nödgas gifva sig för den? Kiart råste vara imedlertid, att i alla sådana frågor, der icke hvar och en kan få gå sin egen viljas bana, utan man för samhällets väl måste taga och följa ett gemensamt beslut, hvilket är fallet med de under en representation hörande ärenden, så är det bättre, att det ringare antalet följer da fleste, än tvertor. Väådjar man till hvar menniskas erfarenhet i lifvet, der sällskaper skola utföra något tillsammans, vare sig för nöje eller nytta, så faller det aldrig. någon in, att t. ex. 97 ibland 4009 skola öfvergifva sina tankar, sitt förnuft och sina önskningar, för att följa de 3 återståendes; men väl brukar man finna naturligt, att de 3 rätta sig efter de 97, såvida företaget är sådant, att de måste vara med. Skall således nödvändigt det ena partiet gifva vika för det andra, så innebär Mojoritetens s. k. tyranni åtminstone någonting jemförelsevis bättre, naturligare och klokare än Minoritetens. Detta var i allmänhet taladt, så länge; och vi lägga ännu härtill följande, I fråga om utfinnande och erkännande af det bästa och kiokaste parti att taga i en sak, ligger det mera probabilitet uti, att flertalet skall träffa det rätta, än att det mindre antalet: skall göra det; ehuru det alldeles ieke är gifvet, att så alltid nödvändigt skall ske. Men troligheten härför blifver åtminstone aldrig mindre, än den, att sanningen just skall befinna sig inom minoriteten. Man anför ju alltid det ordspråket, att fyra ögon sa mera än två. Befianer sig något förnuft gömdt i detta proverb, så talar det i allmänhet för majoriteten. Rör ämnet bekanta och utredda saker, sådana, hvaraf oftast de bestå som dragas under en representations öfverläggning, så finnes ingen rimlighet, hvarföre ieke de fleste skulie kunna inse och omfatta det rättaste, likaså väl som det mindre antalet. Snarare kunde man förundra sig öfver huru någon enda kan låta bli att begripa det. Är åter frågan outredd och otydlig, så hör det till öfverläggningsordningen, att den först uppklaras. Derefter inträffar ånyo det förunderliga, hvarföre icke en majoritet skulle träffa och omfatta sanningen snarare (efter många ögon se mera än få), eller åtminstone lika snart som en minoritet? Allt hänger på huruvida man tror, att Gud på det hela begåfvat menniskosjälen med någon andel god vilja och sundt förnuft; samt förmodar att elektorer utse representanter, som i någon högre mån besitta dessa fördelar. Neckar man detta, så måste icke heller minoriteten i en församling hafva något att berömma sig utaf; jakar man det åter, så måste majoriteten betyda ännu mera än minoriteten. Men dessa satser finna sin tillämplighet inom en representation, endast då, när denna är nationell, är sådan, som den bör (se tredje och fjerde axiomerna). Ea majoritet kan då knappt någonsin misstaga sig i de frågor, som böra komma under öfverlåggningen, åtminstone kan den icke tänkas lättare och oftsre vara, utsatt för misstag än en minoritet; och i alla ämnen, der man ensicke kan nalkas det rätta utan genom approximation, NA AA a