NÅGRA POLITISKA AXIOMER.
(Slut från Lördagsbl.)
V och VIL
När är en Majoritet tyrannisk (orättvis och
orimlig i sin maki)? — och när är den det icke?
Talar man om saken i allmänhet, så finner man,
att, enär menniskor alltid kunba fela, så miste
också flearialet i en korps kunna göra misstag;
hvariöre, då detta flertal bildar en afgörande
Majoritet, beslutet kommer att leda tiltett oför-
delaktigt resultat, hvarunder en lidande Minori-
tet kränkes. Detta är ju då ett Tyranni? detär
synnerligen hvad uitrasidan älskar att framhålla,
när den ordar om den uosaliga demokratienp.
Men alldelez af samma skäl och grunder kan
äfven det mindre antalet oller fitalet i en för-
samling misstaga sig. Månne då Minoritetens ly-
ranni är det ringaste bättre, derest de öfrige
nödgas gifva sig för den?
Kiart råste vara imedlertid, att i alla sådana
frågor, der icke hvar och en kan få gå sin egen
viljas bana, utan man för samhällets väl måste
taga och följa ett gemensamt beslut, hvilket är
fallet med de under en representation hörande
ärenden, så är det bättre, att det ringare antalet
följer da fleste, än tvertor. Väådjar man till hvar
menniskas erfarenhet i lifvet, der sällskaper skola
utföra något tillsammans, vare sig för nöje eller
nytta, så faller det aldrig. någon in, att t. ex. 97
ibland 4009 skola öfvergifva sina tankar, sitt för-
nuft och sina önskningar, för att följa de 3
återståendes; men väl brukar man finna natur-
ligt, att de 3 rätta sig efter de 97, såvida före-
taget är sådant, att de måste vara med. Skall
således nödvändigt det ena partiet gifva vika för
det andra, så innebär Mojoritetens s. k. tyranni
åtminstone någonting jemförelsevis bättre, natur-
ligare och klokare än Minoritetens.
Detta var i allmänhet taladt, så länge; och
vi lägga ännu härtill följande, I fråga om ut-
finnande och erkännande af det bästa och kio-
kaste parti att taga i en sak, ligger det mera
probabilitet uti, att flertalet skall träffa det rätta,
än att det mindre antalet: skall göra det; ehu-
ru det alldeles ieke är gifvet, att så alltid nöd-
vändigt skall ske. Men troligheten härför blif-
ver åtminstone aldrig mindre, än den, att san-
ningen just skall befinna sig inom minoriteten.
Man anför ju alltid det ordspråket, att fyra ögon
sa mera än två. Befianer sig något förnuft gömdt
i detta proverb, så talar det i allmänhet för ma-
joriteten. Rör ämnet bekanta och utredda saker,
sådana, hvaraf oftast de bestå som dragas under
en representations öfverläggning, så finnes ingen
rimlighet, hvarföre ieke de fleste skulie kunna
inse och omfatta det rättaste, likaså väl som det
mindre antalet. Snarare kunde man förundra
sig öfver huru någon enda kan låta bli att be-
gripa det. Är åter frågan outredd och otydlig,
så hör det till öfverläggningsordningen, att den
först uppklaras. Derefter inträffar ånyo det för-
underliga, hvarföre icke en majoritet skulle träf-
fa och omfatta sanningen snarare (efter många
ögon se mera än få), eller åtminstone lika snart
som en minoritet? Allt hänger på huruvida man
tror, att Gud på det hela begåfvat menniskosjä-
len med någon andel god vilja och sundt förnuft;
samt förmodar att elektorer utse representanter,
som i någon högre mån besitta dessa fördelar.
Neckar man detta, så måste icke heller minorite-
ten i en församling hafva något att berömma sig
utaf; jakar man det åter, så måste majoriteten
betyda ännu mera än minoriteten. Men dessa
satser finna sin tillämplighet inom en represen-
tation, endast då, när denna är nationell, är så-
dan, som den bör (se tredje och fjerde axiomer-
na). Ea majoritet kan då knappt någonsin miss-
taga sig i de frågor, som böra komma under
öfverlåggningen, åtminstone kan den icke tänkas
lättare och oftsre vara, utsatt för misstag än en
minoritet; och i alla ämnen, der man ens- icke
kan nalkas det rätta utan genom approximation,
NA AA a