väsende, som ett föremål för tillbedjan. Denna fina färg, dessa blonda, sväfvande lockar, detta klara, blåa öga och detta behagliga leende kring hennes mun, huru var ej detta olikt Marguerites retande, men dock så jordiska skönhet. Hvad havi under sitt sinnesrus aldrig förr hade märkt hos henne, några drag, förrådande hennes härkomst från de frifärgade, trädde nu, då de icke mera täcktes af kärlekens slöja, skarpare fram för hbans ertinring, och gjorde honom en bittert smärtande känsla. En förening med henne förekomhonom nu äfven både onaturlig och ej lyckosam; de gamla fördomarne mot dem af färgen, smittade honom; sjelfva den omständigheten, att han, med undantag af första brefvet, ej erhållit några sedermera, oaktadt hon var underrättad om hans resor och nu varande vistelseort, Var honom nu välkommen; hans brel var väl redan för längesedan bertträngdt hos henne af andra, nya intryck. I korthet, han sökie, hur han kunde, undskyllan för ett brott, hvars oförsvarlighet han blott alltför väl insåg. Fru Graves var en tyst, men uppmärksam iakttagarinna af förbållandet mellan Georg och Heloise. Med hemlig triumf bemärkte hon hans wvexande passion. Men hans strid med sig sjel! undgick henne: heller icke, och hon förhöll sig stilla och overksam tills bon ansåg det rätta ögonblicket Vara inne. En afton, då han varil sysselsatt med göromål i bennes arbetsrum och just skulle aflägsna sig, sade hon: vänta ännu ett ögonblick. Jag bar något att tala med dig om. Ar det sant hvad man sagt mig, att min son älskar fröken Carstens?