rördes af starka, konvulsiviska ryckningar; deras muskler voro säten för en fortsatt spasmodisk darrning. Aadedrägten blef ständigt svårare; pulsen på armen upphörde, och emot kl. 3 märkte man endast ett lätt pulsslag vid tinningarna. Ögonstenen stod orörlig och töcknig, och en blodstrimma visade sig omkring högra ögat. Ett ögonblick upphörde man med allt läkarebiträde. De höga föräldrarne trodde sig deri se ett tecken till prinsens snara slut; de skyndade till honom, omfamnade honom flera gånger snyftande och togo ett sönderslitande afsked från honom. Derefter omfamnade äfven prinsarne och prinsessorna den döende. Drottningen upprepade flera gånger: Ack, hur skall man meddela den arma Helena denna sorgepost!, Några minuter sednare infann sig äfven hertiginnan af Nemours och delade sin familjs förtviflan. Döden nalkades. Under denna långa och pinsamma dödskamp tog man äfven sin tillflykt till några safförande medel. Tinnipgarnas puls var utomordentligt svag och stod till och med stundom helt och hållet stilla. Ansigtet var blekt och läpparna blåaktiga. Andedrägten öfvergick till ett rosslande, blef ständigt svagare och upphörde då och då. Flera gånger ansåg man prinsen för död; men då gjorde en djup darrande andehemtning slut på tvifvelsmålet och ånyo följde ett fullkomligt afstannande af alla lifstecken. Andiligen uppgaf den med döden kämpande sin sista suck. De andlige inträdde och alla kniböjde. Det usla rummet erbjöd det sorgligaste och högtidligaste skådespel. Kongl. familjen, Guds tjenare och kronans tjenare, statens stordignitärer, alia knäböjande omkring en bädd, på hviiken thronarfvingen hvilade, han, för hvilken själamessorna i detta ögonblick höjas mot himmelenhy . .. nr