tyst i sin häftighet; det kunde glöda ena längre
tid inom honom och synas lugnt, men det bröt
sedan desto våldsammare och oemotståadligare
fram. Har var nu i den ålder, då man van-
ligtvis i detta klimat börjar tänka på gifterrail.
Hans moder, hvilken denna sak låg synnerl:ct
om bjertat, hade länge tänkt derpå, och, honom
ovetande, tagit flera afgörande steg. Hon vilie
just meddela honom dessa, då hon oförmodadt
bemärkte, att ban mer än vanligt afhöll sig från
hemmet, och när han var hemma, syntes tyst
och tankfull. Hon gaf akt på honom en tid och
lät omsider kalla Junghans:
cMin son har förtroende för ers, sade hon till
honom, och ni känner hans vägar. Hvart bru-
kar ban gå på dessa sednare tider?
Junghans blef synbart förvirrad och såg ned
framför sig.
Nå, eder rmatmoder förtjenar deck väl ett
svar ?
aNådiga fru! jag har icke eder herr sons för-
troende i denna punkt.
aMen ni vet hvart han går, och annat önskar
jag ej veta.n .
Efter ett uppehåll svarade Junghans, dock så
tyst, att det knappast hördes:
aHan går till Hoquevilles.
uTill Hoquevilles! till bastardernals utbröt
frun, i det hon sönk tillbaka i soffan. sOch det
har ni vetat och icke sagt mig.n
aJag har blott vetat det en kortare tid,, sva-
rade Junghans med sitt nu återvunna lugn. aMep,
nådiga fru, i hvad fall som heldst, hörer det icke
till min befattning, att vara eder herr sons an-
gifvare.
a Till Hoquevilles !, upprepade frun, och hörde
icke eller låtsade som om hon icke hörde den
sista tiraden. Hvad kan förmå honom — hvad
kan han vilja der — enkan, som lefver så en-
samt med sin — —