tyst i sin häftighet; det kunde glöda ena längre tid inom honom och synas lugnt, men det bröt sedan desto våldsammare och oemotståadligare fram. Har var nu i den ålder, då man vanligtvis i detta klimat börjar tänka på gifterrail. Hans moder, hvilken denna sak låg synnerl:ct om bjertat, hade länge tänkt derpå, och, honom ovetande, tagit flera afgörande steg. Hon vilie just meddela honom dessa, då hon oförmodadt bemärkte, att ban mer än vanligt afhöll sig från hemmet, och när han var hemma, syntes tyst och tankfull. Hon gaf akt på honom en tid och lät omsider kalla Junghans: cMin son har förtroende för ers, sade hon till honom, och ni känner hans vägar. Hvart brukar ban gå på dessa sednare tider? Junghans blef synbart förvirrad och såg ned framför sig. Nå, eder rmatmoder förtjenar deck väl ett svar ? aNådiga fru! jag har icke eder herr sons förtroende i denna punkt. aMen ni vet hvart han går, och annat önskar jag ej veta.n . Efter ett uppehåll svarade Junghans, dock så tyst, att det knappast hördes: aHan går till Hoquevilles. uTill Hoquevilles! till bastardernals utbröt frun, i det hon sönk tillbaka i soffan. sOch det har ni vetat och icke sagt mig.n aJag har blott vetat det en kortare tid,, svarade Junghans med sitt nu återvunna lugn. aMep, nådiga fru, i hvad fall som heldst, hörer det icke till min befattning, att vara eder herr sons angifvare. a Till Hoquevilles !, upprepade frun, och hörde icke eller låtsade som om hon icke hörde den sista tiraden. Hvad kan förmå honom — hvad kan han vilja der — enkan, som lefver så ensamt med sin — —