påstått, att Strauss-boken och de syftningar man påljög denna, utgått från A. B. Man tillade författarn till Det-går-am immoraliska satser, i hänseende till äktenskapets förhållanden, och slutligen utvidgades lögnen derhän, att han om all möjlig osedlighet skulle hafva yttrat det går an. När detta en tid blifvit honom tilskarfvadt, så påstod man, att de uppdiktade osedliga grundsatserne voro Aftonbladets egna, och väl hundrade gånger har Biet förkunnat sina läsare, att det icke gifves någon last, någon immoralisk grundsats, som icke hyllas af Aftonbladet eller Aftonbladets prestr, allt som det fallit sig. Det är vid sådana högtidliga tilifällen, då de allierade uttåga till strid på lif och död, omöjligt att dölja deras stamförvandtskap och de intima bard, som förena dem. Om än den ene bär i skölden ett asklöf, den andre blanksmörjsburken och den tredje ett svart bi, så står dock slägtmärket inristadt på hvarje fysionomi, och de liktidiga rörelserna utmärka alltför tydligt, att de samtlige röra sig efter kamarillans pekfinger. Sålunda kunde man ock nu förmärka ända till det lekamliga band, som förenade de såta vännerna och tydligen se hur den tredje personen sträckte ena handen ned i honung och doppade den andra i blanksmörja. Man pekade för ro skull på denna grupp; ingalunda för att få i dagen nägra det enskilda lifvet tillhörande förhållanden — det hade varit en skatt af ringa värde — utan blott för att gifva en vink om relationen tidningarne emellan och dermed den ullbörliga karakteren åt de verkligen friese och nominatim Freja-redaktionens oförsynta skryt om sin sjelfständighet. Att våra ultras skulle förhisna sig öfver denna närgångenhet, var lätt att förutse; men det är för den offentliga saken af vigt att känna dess vänner och dess fiender, och då man så väl visste hvar man hade Sv. Biet och Sv. Minerva, borde man ock få se hur de tagit den lilla, ;verkligt fris, Freja midt emellan sig. Hvyem hade kunnat föreställa sig, att de allierade iade så stor vigt på förhemligandet af dessa ställningar och förhållanden, och att det denna gång hörde till deras plan att de ville vara osynliga, och det midt på ljusa dagen? Knappt bade A. B. framkastat en vink om ett Bi-bi, talis qualis, förrän Biet borrade sig ända red i jorden, kallade vinken om bibi en satanisk belysning,, men begärde ändock upplysning deröfver, försäkrande att Biet för sin del hade ingenting att frukta — liksom det funnes någon förbindelse, för hvilken Sv. Biet kunde rodna. Freja åter tycktes, för att begagna eit af hennes egna uttryck, träffad i hela sin själv och ropade öfverljudt på förräderi. Hon kom med ett vhemskt blad i publicitetens historian, och ställde sig mycket lik ett hjon, bos hvilket man företager visititation efter pmisstänkt gods,, samt sökte på Jallt sätt smusla undan det eftersökta, under förTsäkran att det var en tredje person,. Att efterspana denne påstod hon utgöra en vanära, och för att visa allmänheten hur oskyldigt lidande hon var, diktade hon upp en historia, att Ihennes hufvud-redaktör skulle hafva blifvit hoItad med något, som icze rörde honom, utan den tredje personen, derest bemälde redaktör icke upphörde att polemisera med Aftonbladet. Så orimlig denna historia var och så vanvettig uppTgiften om den s. k. tredje personens oantastlighet är, blef likväl denna uppgift fältropet vid fortsättningen af ultrakotteriets manövrer mot A. B. joch med-redaktören deri. Icke blott Freja, MiInerva och Biet, utan ock alla de ofvannämnde goda bladen, skreko i chorus, att Aftonbladet anställt inqvisition mot tredje person, och att denne är så helig, så ctabu, att det är ett helIgerån att på minsta sätt indraga honom i saken. THvem denna tredje person är, hvarifrån han fått Isin oantastlighet och huru hans eftersökande kan I kallas en vanheder, ett belackande; det är något Isom de såta vännerna icke beskrifvit och icke Iskola beskrifva. Det skulle nemligen då nödvändigt visa sig, antingen att något Bi-bi icke existerar, eller ock att det finnes ett sådant, hvilket kommunicerar de ider, som utgå från bladens gemensamma spiritus rector, och hvilket det derföre är af vigt för dem att på allt tsätt fördölja. Att en gemensam spiritus rector