påstått, att Strauss-boken och de syftningar man
påljög denna, utgått från A. B. Man tillade för-
fattarn till Det-går-am immoraliska satser, i hän-
seende till äktenskapets förhållanden, och slut-
ligen utvidgades lögnen derhän, att han om all
möjlig osedlighet skulle hafva yttrat det går an.
När detta en tid blifvit honom tilskarfvadt, så på-
stod man, att de uppdiktade osedliga grundsat-
serne voro Aftonbladets egna, och väl hundrade
gånger har Biet förkunnat sina läsare, att det
icke gifves någon last, någon immoralisk grund-
sats, som icke hyllas af Aftonbladet eller Af-
tonbladets prestr, allt som det fallit sig.
Det är vid sådana högtidliga tilifällen, då de
allierade uttåga till strid på lif och död, omöj-
ligt att dölja deras stamförvandtskap och de in-
tima bard, som förena dem. Om än den ene
bär i skölden ett asklöf, den andre blanksmörjs-
burken och den tredje ett svart bi, så står dock
slägtmärket inristadt på hvarje fysionomi, och
de liktidiga rörelserna utmärka alltför tydligt,
att de samtlige röra sig efter kamarillans pek-
finger. Sålunda kunde man ock nu förmärka
ända till det lekamliga band, som förenade de
såta vännerna och tydligen se hur den tredje
personen sträckte ena handen ned i honung och
doppade den andra i blanksmörja. Man pekade
för ro skull på denna grupp; ingalunda för att
få i dagen nägra det enskilda lifvet tillhörande
förhållanden — det hade varit en skatt af ringa
värde — utan blott för att gifva en vink om
relationen tidningarne emellan och dermed den
ullbörliga karakteren åt de verkligen friese
och nominatim Freja-redaktionens oförsynta skryt
om sin sjelfständighet. Att våra ultras skulle
förhisna sig öfver denna närgångenhet, var lätt
att förutse; men det är för den offentliga saken
af vigt att känna dess vänner och dess fiender,
och då man så väl visste hvar man hade Sv.
Biet och Sv. Minerva, borde man ock få se hur
de tagit den lilla, ;verkligt fris, Freja midt emel-
lan sig.
Hvyem hade kunnat föreställa sig, att de allie-
rade iade så stor vigt på förhemligandet af dessa
ställningar och förhållanden, och att det den-
na gång hörde till deras plan att de ville vara
osynliga, och det midt på ljusa dagen? Knappt
bade A. B. framkastat en vink om ett Bi-bi, ta-
lis qualis, förrän Biet borrade sig ända red i
jorden, kallade vinken om bibi en satanisk be-
lysning,, men begärde ändock upplysning deröf-
ver, försäkrande att Biet för sin del hade in-
genting att frukta — liksom det funnes någon
förbindelse, för hvilken Sv. Biet kunde rodna.
Freja åter tycktes, för att begagna eit af hennes
egna uttryck, träffad i hela sin själv och ropade öf-
verljudt på förräderi. Hon kom med ett vhemskt
blad i publicitetens historian, och ställde sig myc-
ket lik ett hjon, bos hvilket man företager vi-
sititation efter pmisstänkt gods,, samt sökte på
Jallt sätt smusla undan det eftersökta, under för-
Tsäkran att det var en tredje person,. Att ef-
terspana denne påstod hon utgöra en vanära,
och för att visa allmänheten hur oskyldigt li-
dande hon var, diktade hon upp en historia, att
Ihennes hufvud-redaktör skulle hafva blifvit ho-
Itad med något, som icze rörde honom, utan den
tredje personen, derest bemälde redaktör icke
upphörde att polemisera med Aftonbladet. Så o-
rimlig denna historia var och så vanvettig upp-
Tgiften om den s. k. tredje personens oantastlig-
het är, blef likväl denna uppgift fältropet vid fort-
sättningen af ultrakotteriets manövrer mot A. B.
joch med-redaktören deri. Icke blott Freja, Mi-
Inerva och Biet, utan ock alla de ofvannämnde
goda bladen, skreko i chorus, att Aftonbladet
anställt inqvisition mot tredje person, och att
denne är så helig, så ctabu, att det är ett hel-
Igerån att på minsta sätt indraga honom i saken.
THvem denna tredje person är, hvarifrån han fått
Isin oantastlighet och huru hans eftersökande kan
I kallas en vanheder, ett belackande; det är något
Isom de såta vännerna icke beskrifvit och icke
Iskola beskrifva. Det skulle nemligen då nöd-
vändigt visa sig, antingen att något Bi-bi icke
existerar, eller ock att det finnes ett sådant,
hvilket kommunicerar de ider, som utgå från
bladens gemensamma spiritus rector, och hvil-
ket det derföre är af vigt för dem att på allt
tsätt fördölja. Att en gemensam spiritus rector