medan våra älskades ben hviia der, liksom
hela jorden blir oss helig först då vi betänka,
att våra vänners och medmenniskors kroppar
blanda sig med dess stoft, så måste en menni-
ska, af hvars egen kropp en lefvande del redan
blifvit till jord, känna sig dragen af helighetens
oändliga makt och ofta vända sig till hviloplat-
sen för en del af sig sjelf.
Om också en dunkel aning af en sådan känsla
uppsteg hos vår vän, så kunde den dock natur-
ligtvis ej dröja länge hos Hans Görgen. Han
gick dagligen till tegelslagarens hus, icke eme-
dan något dödt, utan emedan det lefvande, d.
v. s. kärleken till Lilikarin, drog honom dit.
Ofta gick han också hjertligt bedröfvad derifrån,
ty Lillkarin tycktes ej vilja göra annat än för-
arga och mästra honom. Det första, som Lill-
karin ständigt bad honom om, var, att hon
skulle upphöra att röka. Aldrig fick han kyssa
henne då han rökt, och måste alltid gömma
undan sin kära pipa innan han gick till henne;
i tegelslagarens stuga var han en gång för alla
förbjuden att röka, och så gerna han var der,
så begaf han sig dock alltid om en stund der-
ifrån. Lillkarin hade nog rätt, fast hon oita
plågade honom dermed.
Hans Görgen var mycket förargad öfver Lill-
karins egensinnighet och styrkte sig allt mer
och mer i sin passion; han menade, att det
var omanligt att låta en qvinna föreskrifva sig
något; qvinnan måste gifva efter, tänkte han,
och dessutom, man måste tillstå det, var det
honom alldeles omöjligt, att lägga bort sin vana,
fan försökte det en gång, under höbergningen,
i två dagar, men det föreföll honom alltid som
om han fastade, det felade honom ständigt nå-
gonting, och han tog åter till sin pipa. Medan
han med förnöjd min höll den emellan tänderna
och dervid slog eld, sade han för sig sjelf: Förr
må Lillkarin och allt qvinnfolk gå åt fanders,
än jag låter bli att röka. Dervid slog han sig
på fingret med stålet och och tänkte, skakande
den värkande handen: det var straffet för det
jag icke talade sanning.
Ändtligen kom hösten, och Hans Görgen för-
klarades ganska riktigt oduglig till -krigstjenst.