Article Image
medan våra älskades ben hviia der, liksom hela jorden blir oss helig först då vi betänka, att våra vänners och medmenniskors kroppar blanda sig med dess stoft, så måste en menniska, af hvars egen kropp en lefvande del redan blifvit till jord, känna sig dragen af helighetens oändliga makt och ofta vända sig till hviloplatsen för en del af sig sjelf. Om också en dunkel aning af en sådan känsla uppsteg hos vår vän, så kunde den dock naturligtvis ej dröja länge hos Hans Görgen. Han gick dagligen till tegelslagarens hus, icke emedan något dödt, utan emedan det lefvande, d. v. s. kärleken till Lilikarin, drog honom dit. Ofta gick han också hjertligt bedröfvad derifrån, ty Lillkarin tycktes ej vilja göra annat än förarga och mästra honom. Det första, som Lillkarin ständigt bad honom om, var, att hon skulle upphöra att röka. Aldrig fick han kyssa henne då han rökt, och måste alltid gömma undan sin kära pipa innan han gick till henne; i tegelslagarens stuga var han en gång för alla förbjuden att röka, och så gerna han var der, så begaf han sig dock alltid om en stund derifrån. Lillkarin hade nog rätt, fast hon oita plågade honom dermed. Hans Görgen var mycket förargad öfver Lillkarins egensinnighet och styrkte sig allt mer och mer i sin passion; han menade, att det var omanligt att låta en qvinna föreskrifva sig något; qvinnan måste gifva efter, tänkte han, och dessutom, man måste tillstå det, var det honom alldeles omöjligt, att lägga bort sin vana, fan försökte det en gång, under höbergningen, i två dagar, men det föreföll honom alltid som om han fastade, det felade honom ständigt någonting, och han tog åter till sin pipa. Medan han med förnöjd min höll den emellan tänderna och dervid slog eld, sade han för sig sjelf: Förr må Lillkarin och allt qvinnfolk gå åt fanders, än jag låter bli att röka. Dervid slog han sig på fingret med stålet och och tänkte, skakande den värkande handen: det var straffet för det jag icke talade sanning. Ändtligen kom hösten, och Hans Görgen förklarades ganska riktigt oduglig till -krigstjenst.

4 augusti 1842, sida 2

Thumbnail