— Till red. har en artikel blifvit insänd, rö-
rande det usla skick, bvari postföringen på Oland
skall bedrifvas, och deri omförmäles, att brefven
skola kringforslas i en s. k. postpåse, till stor
skada för brefvens egare, i synnerhet då regn-
väder inträffar. Insändaren averteras, att åter-
taga sin artikel, såsom innehållande åtskilligt
till ämnet icke hörande; — likväl må hans slut-
reflexion införas, att då ön Gottland af staten
bestås ej alienast en publik post-väska, utan äfven
ett ångfartyg om tjugu hästars kraft, hvilket 2:e
gånger i veckan vexelvis öfverförer den Gott-
ländska posten, Öländningarne icke längre måtte
nödgas hålla tillgodo med en eländig postpåse.n
— —LLL —
— I anledning deraf att flere snickare finnas
här i staden vid namn Anderson, har Red:s
uppmarksamhet blifvit fästad uppå, att förnam-
net icke funnits utsatt på den i bladet förut om-
talade snickaren, som anställde tryckfrihetssak
emot Dagbladets ur:gilvare, och som varit för
stöld tilltalad, men ej kunnat till saken fällas.
Vi iå således nu omnämna, att denne var hall-
och manufaktur-snickaren Lars Anderson, bo-
ende på Södermalm.
REVY AF TIDNINGARNE.
DEN STORA STRIDEN OM TREDJE PERSONEN.
Freja, Minerva, Svenska Biet, Samlaren, Up-
sala Tidringar, Carlstads dito och några andra,
ultraistiska och verkligt fria kämpar i konun-
gariket Sverige ringa i detta ögonblick storm-
klockan till strid för något underdjur, hvilket de
kallat fredje personen. Den, som af dem för-
klaras innehafva nämnde rum bland de natur-
liga talen, njuter det synnerliga privilegium, icke
blott att hela ultrasvärmen för honom står på
dea vördnadsfulla foten, utan ock att hans
namn, liksom vissa hedniska gudomligheters,
icke får nämnas. Hvarje person, som af bemälde
goda tidningar nämnes eller anfalles, är derföre.
icke den tredje, utan den förste, andre, fjerde
0. s. V., hvilka utgöra flertalet här på jorden
och icke äro mycket värda i de verkligt fries
ögon.
Denna tredje person är icke kreerad på något
kyrkomöte, men väl på sitt sätt utgången af
fadren och sonen, nemligen från aultraismen och
den ,verkliga friheten,, af hvilka, som bekant
är, den förre i löndom aflat den sednare. Han
är alltså född af hederliga föräldrar, icke sant,
mitt herrskap?
Han skulle likväl måhända i all sin tid kom-
mit att blifva den store onämnde,, om icke
något passerat, som röjt hans tillvaro för verl-
den, och hvarom vi vilja förtälja något litet, ef-
tersom så många andra tidningar dermed nu i
lång tid fyllt sina spalter.
Saken var den, att då en ny medarbetare för
en kort tid inträdde i Aftonbladet, så tyckte
våra kolleger på sidolinien, att han borde un-
dergå ett publicistiskt dop, hvilket hos dem
räknas höra till landsens sed,. Han mottogs
alltså med ett allmänt anfall at Freja, Biet och
Minerva, förmodligen emedan han ryktesvis kal-
lades den förste, och emedan den förste i be-
pmälde triariers ögon framför alla andra anses
som fridlös, eller, för att tala med Dagligt Al-
Iehanda, m,ställd utom både verldslig och mora-
lisk lag... Man beslöt vid detta högtidliga till-
fälle, att på bonom förnya det gamla försöket
att förgöra den fruktade Aftonbladshydrann, ge-
nom att rikligen med bigift, blanehisk humor
och Minervas sås begjuta ett af dess hufvud,
och väntade sig underbara verkningar af denna
kosteliga smörjelse. Tre emot en, tänkte man,
måtte väl ändock förmå något, synnerligast då
man ej är nogräknad i valet af vapen, och nå-
got skall väl ock slutligen klicka vid Aftonbla-
det sjelf, blott man ideligen håller i sig med
skriket att medarbetarn, det är Aftonbladet, och
Aftonbladet det är medarbetarn. Misslyckas fö-
retaget, så heter det i alla fall man gör så godt
man kan och icke som man vill.
I enlighet med denna snygga plan började
man flitigt vanställa någon id ur den ifrågava-
rande medarbetarns arbeten förr än han ingick i
A. B., och påstod sedan, att denna vanställda
id utgått från A. B., på samma sätt som man