Lillkarin ville fly honom, men Hans Görgen höll henne ännu fast med venstra handen; -hon stod der och ryckte orolig på sig och vände honom ryggen och nappade på ändan af sitt förkläde. Hans Görgen hade gifvit allt i verlden. för att bon skulle vända sig till honom, mer alla hans böner voro förgäfves; han gaf henne nu lös och väntade en stund, om hon icke skuile vända sig; men då hon alltid förblef i samm: ställning, med ansigtet bortvändt, sade han med darrande röst: Vill du inte vara god och gå efter far? jag vill hem., aNej, det får du inte, du kunde då få hund krampen, det sa Erath, svarade Lillkarin, alltic bort vänd. Om du inte hemtar någon, går jag ensamp sade Hans Görgen. Lillkarin vände sig om och såg på honom med sina tårade ögon, hvilka lyste af det äl skande bekymrets böner och kraft. Hans Gör gen fattade hennes hand — den var feberhe — och han skådade länge i flickans öga. Ho: var icke hvad man kallar skön, men hon hade ett friskt och kraftfulit utseende. Ansigtet, äf vensom hela kroppen, hade en nästan klotrunc bildning, Pannan var höghvälfd, nästan halfeir kelformad, ögonen lågo djupt, beskuggade af d mörka ögonhåren, och den lilla trubbnäsan, son hade ett näbbigt, nästan öfvermodigt uttryck de fylliga kinderna, allt förrådde helsa och kraf: jullhet. Hans Görgen betraktade den högt rod nande flickan med samma förtjusning, som on hon varit den skönaste af alla. Så stodo de länge, utan att säga ett ord Ändtligena talade Lillkarin: eSkall jag icke stoppa dig en pip3a, Hans Gör gen?, sade hon. sJon, sade han och släppte henne lös. I Lillkarins erbjudande låg det bästa tecker till försoning, det visste och kände de begge de talade derför inte ett ord mera om sin strid Mot aftonen kommo flere gossar och flickor med högröda kinder och glädjestrålande ögon för att hemta Lillkarin till dansen, men ho: ville alls inte gå. Hans Görgen skrattade i smy