Lillkarin ville fly honom, men Hans Görgen
höll henne ännu fast med venstra handen; -hon
stod der och ryckte orolig på sig och vände ho-
nom ryggen och nappade på ändan af sitt för-
kläde. Hans Görgen hade gifvit allt i verlden.
för att bon skulle vända sig till honom, mer
alla hans böner voro förgäfves; han gaf henne
nu lös och väntade en stund, om hon icke skuile
vända sig; men då hon alltid förblef i samm:
ställning, med ansigtet bortvändt, sade han med
darrande röst:
Vill du inte vara god och gå efter far? jag
vill hem.,
aNej, det får du inte, du kunde då få hund
krampen, det sa Erath, svarade Lillkarin, alltic
bort vänd.
Om du inte hemtar någon, går jag ensamp
sade Hans Görgen.
Lillkarin vände sig om och såg på honom
med sina tårade ögon, hvilka lyste af det äl
skande bekymrets böner och kraft. Hans Gör
gen fattade hennes hand — den var feberhe
— och han skådade länge i flickans öga. Ho:
var icke hvad man kallar skön, men hon hade
ett friskt och kraftfulit utseende. Ansigtet, äf
vensom hela kroppen, hade en nästan klotrunc
bildning, Pannan var höghvälfd, nästan halfeir
kelformad, ögonen lågo djupt, beskuggade af d
mörka ögonhåren, och den lilla trubbnäsan, son
hade ett näbbigt, nästan öfvermodigt uttryck
de fylliga kinderna, allt förrådde helsa och kraf:
jullhet. Hans Görgen betraktade den högt rod
nande flickan med samma förtjusning, som on
hon varit den skönaste af alla.
Så stodo de länge, utan att säga ett ord
Ändtligena talade Lillkarin:
eSkall jag icke stoppa dig en pip3a, Hans Gör
gen?, sade hon.
sJon, sade han och släppte henne lös.
I Lillkarins erbjudande låg det bästa tecker
till försoning, det visste och kände de begge
de talade derför inte ett ord mera om sin strid
Mot aftonen kommo flere gossar och flickor
med högröda kinder och glädjestrålande ögon
för att hemta Lillkarin till dansen, men ho:
ville alls inte gå. Hans Görgen skrattade i smy