strukenp.n
Detta stadgande, som möjligen kunde för-
svaras, som fråga vore om första tidens un-
derhåll för hustru och barn af en, sålunda
från tjensten skiljd, indeld soldat, framstår så-
som en verklig oformlighet, då det äfven gäller
för en ogift eller barnlös missdådare. Men, som vi
nu fått erfara af Riksrättens dom, kan Konungen,
utan Ständernas hörande göra med indelnings-
verket hvad honom behagar, och hvad som får
anses tillhöra grunderna aför detsammapr, vet nu-
. mera ingen.
— Kong!. Maj:ts och rikeis Kommerskollegium
har, under den 48 dennes, förnyat dess redan
år 1739 utfärdade varning emot försök ait, me-
delst förbisegling, undandraga sig de, för genom-
farten af Öresund stadgade afgifter, under erin-
ran, att befälhafvaren å alla svenska handelsfar-
tyg, ehvad dessa användas till in- eller utrikes
fartyg, äro, vid passerandet af Öresund, skyl-
diga, att hos Kongl. Oresundska tullkammaren i
Helsingör anmäla sig till vederbörlig tullklarering,
vid påföljd, i annat fall, att, oberäknadt erläg-
gandet af föreskrifne tullumgälder och förlust
för befälhafvaren af den honom eljest tillkom-
mande förning, underkastas böter till högst dub-
bla beloppet äfde afgilfter, han försökt undan-
draga sig. (Statstidn.)
— Biacd de ordensutnämningar, till hvilka
Naturforskaresällskapets sammanträdande i Stock-
holm förlidne månad gaf anledning, finnes en
förtjent af serskild uppmärksamhet, i anseende
till den uråldriga fördom, som derigenom blifvit
bruten. Den frejdade kirurgen, professor Ja-
cobsson, konungens af Danmark lifmedikus, samt
riddaren af Dinnebrogsorden, hvilken nu blef
svensk wasakommendör, är nemligen Jude, och
har, för att kunna gagna menskligheten som prak-
tisk vetenskapsman och komma i åtnjutande af
statens utmärkelser, ej behöft afsvärja sina fä-
ders tro. Huru lyckligt vore det ej både för
det allmänna och för individerne, om toleransen
utsträcktes så långt, att hvar och en ledamot af
samhället finge verka och förkofra sig i de lof-
liga och nyttiga sysslosättningar, hvartill natur-
liga anlag kalla honom, utan att förorsaka våra
lagstiftare hufvudbry med serskilda emancipa-
tionsförfattningar, och sätta förnuftet på alltför
hårda prof med sällsamma omvändelseakter, mer-
ändels endast anlitade, för att, som man säger,
söka sin utkomst.
Ordensstatuterna föreskrifva visserligen, att de
promoverade skola med ed förpligta sig, att för-
svara den cLutherskan läran, hvilket kan blifva
något benigt för den nu utnämnde; men sedan
reformen nu sålunda redan praktiskt egt rum,
torde tidpunkten ej eller vara ailtför aflägsen,
då en derefter lämpad reform äfven blifver fö-
retagen med sjelfva den gamla ordens-edens or-
dalag.
— Ett rykte, att f. d. ryttmästaren, t.f. lands-
höfdingen grefve Horn, skulle stå på språng till
taburetten och färdig att intaga den, så snart!
t. f. Ståthållarea Möllerbjelm återkommer, bar
i dag blifvit omförmäldt i Dagligt Allebanda.:
Vi anse detta rykte som en blott gissning af
personer utanför affärerna; ty sannolikt är det
icke. Till en början är det redan mycket osä-
kert, att generalmajor Möllerbjelm verkligen be-
finner sig i så stort bebof af hvila, att läkarne
måste råda honom att intaga landshöfdingestolen,
och dertill kommer att arrangementet nog myc-
ket liknar företaget att gå öfver ån efter vatten,
enär herr Möllerbjelm ju lika gerna kunde taga
sin hvila på en konsultativ taburett, som på
landshöfdingestolen, och den nödiga roquerin-
gen således gå för sig, utan att rubba en tredje
PJes.
Vidare kan man väl ej heller dölja för sig,
att grefve Horn, hur man än vänder honom,
måste anses alldeles omöjlig. : Konseljen skulfe
med honom erhålla blott ea enda person, sak-
nande snart sagdt alla relationer; ty ehurv
herr grefven på det eklatantaste sätt signalerat.
att han ej tillhör oppositionen, och den slutsats
deraf gerna må dragas, att han tillhör de devue-
rade, följer likväl icke deraf, att dessa på något
sätt tillhöra honom. Det är ett gammalt ord-
språk, att man tar trollet för gullet, men hvar-
före skulle konseljen just vara så ädelmodig, att ta
trollet utan gull? Deita gjorde likväl konseljen,
derest hon förmälde sig med grefve Horn, hvars
antecedentiasalltid måste gifva honom ett förhat-
ligt utsegade i. det ännu fortlefvande systemets
egna ögon, och som till ersättning ej medför annat
än ryktet för att en gång hafva tillintetgjort ett
anslag, nemligen på riddarhusets dörr, hvilket
visst var en märklig handling och mycket be-
visande i hänseende till herr grefvens goda vilja,
men ändock, äfven af sjelfva Hartmansdorffaner-
ne, mottogs med blandade känslor.n
Att grefve Horn, såsom någre förmena, en-
dast skulle resa förbud åt Hartmansdorffianerne,
låter visserligen säga sig; men nogare betraktadt
har denna förklaring äfven sannolikheten emot
sig. Den förutsätter nemligen, att nyssnämnde
Parti skulle nöja siz med att en och en i sen-
der filera sig in i konseljen. Denna afsigt öfver-
ensstämmer likväl icke med dena djupa förtrytelse,
hvilken chefen för partiet vid flera tillfällen röjt
öfver det brådstörtade sätt, på hvilket man af-
lägsnade honom, och. hvilket ej synes hämnadt
genom Mindre än ett triumferande intåg med
F. . a JU
at mm - a