framhöll mellan tummen och pekfingret ett litet
papper, bvari jag genast igenkände min vältaliga
epistel. :
Finten var lika skarp som oförutsedd och jag
hade icke skicklighet att afböja den.
— Jag kan inte gissa hvad sammanhang detta
papper kan ba med saken, sade jag stammande.
— Detta bref är från er, afbröt herr Baretty;
jag frågar här inte efter det impertinenta sätt
hvarpå ni talat om mig, den artikeln skall blif-
va uppgjord i generalräkningen, men jag vill
visa er att jag är väl underrättad. Ni hoppa-
des förmodligen inte, att min bustru skulle ta
biljetten i går aftov, hvarföre ni satte fast den
med en knappnål vid hennes klädning.
— Med en knappnål! utropade jag i höjden af
min förvåning.
— Det var inte hon som fann den der, det
var jag; hon har icke allenast ej sett den, utan
hon vet icke ens att den existerar. Ni har så-
Jedes denna gång kastat bort er vältalighet; är
det inte så? Misstaget var löjligt; var det io-
te så?
Under det veteranen så uttryckte sig, med ett
utseende af förkrossande ironi och med den aldra
största öfvertygelse, stod jag liksom borttagen;
jag icke visste om jag sof eller var vaken.
Jag stod någon stund utan att begripa, att
historien om mitt bref var ingenting annat än
ett svart bedrägeri, hvartill koptenens fru var
uppbof och jag offer. Jag fattade likväl till
slut denna grymma och dödanie sanning. Hvil-
ket motiv kande ledt fru Baretty att dra för-
del af sin mans inqvisitoriska vana, för att skaffa
honom i händer denna biljett? Detta var svårt