framhöll mellan tummen och pekfingret ett litet papper, bvari jag genast igenkände min vältaliga epistel. : Finten var lika skarp som oförutsedd och jag hade icke skicklighet att afböja den. — Jag kan inte gissa hvad sammanhang detta papper kan ba med saken, sade jag stammande. — Detta bref är från er, afbröt herr Baretty; jag frågar här inte efter det impertinenta sätt hvarpå ni talat om mig, den artikeln skall blifva uppgjord i generalräkningen, men jag vill visa er att jag är väl underrättad. Ni hoppades förmodligen inte, att min bustru skulle ta biljetten i går aftov, hvarföre ni satte fast den med en knappnål vid hennes klädning. — Med en knappnål! utropade jag i höjden af min förvåning. — Det var inte hon som fann den der, det var jag; hon har icke allenast ej sett den, utan hon vet icke ens att den existerar. Ni har såJedes denna gång kastat bort er vältalighet; är det inte så? Misstaget var löjligt; var det iote så? Under det veteranen så uttryckte sig, med ett utseende af förkrossande ironi och med den aldra största öfvertygelse, stod jag liksom borttagen; jag icke visste om jag sof eller var vaken. Jag stod någon stund utan att begripa, att historien om mitt bref var ingenting annat än ett svart bedrägeri, hvartill koptenens fru var uppbof och jag offer. Jag fattade likväl till slut denna grymma och dödanie sanning. Hvilket motiv kande ledt fru Baretty att dra fördel af sin mans inqvisitoriska vana, för att skaffa honom i händer denna biljett? Detta var svårt