jag i djupet af hjertat svor ve och förbannelse
öfver alla naturskönheter.
— Jag är förtjust om jag får er till sällskap,
sade jag med en så glad min som jag möjligt-
vis kunde påtaga mig.
— I det fallet, fortfor min kapten, ser j:g
ingenting som hindrar oss att resa i dag, nu ge-
nast. Klockan är endast tolf; om två timmar
äro vi vid Thun, der vi lemna vår vagn. Om
båten, som besörjer den reguliera öfverfarten,
afgått, så finna vi lätt en annan. Vi intaga vår
middag i Unterseen, så att vi sträfva till Lau-
terbrunnen, der vi ta vårt nattläger. I morgon,
fortfor den svartsjuke med ett besynnerligt le-
ende, hvaråt jag likväl i detta ögonblick lemna-
de föga uppmärksamhet, i morgon — den som
lefver, får han se.
— I morgon, sade herr Richomme, som var
närvarande vid detta samtal, skall ni stiga upp
på Grindelwald och sedan ni varit uppe på gla-
ciererpa, skall ni nedstiga till Meyringen öfver
Scheidegg. Er marschruta är redan utstakad;
ni tar återvägen öfver sjön Brienz. I öfvermor-
gon afton kan ni vara här igen, men jag råder
er att ta en dag till på er; våra berg äro pi-
kostande.
— Och herr Duranton har icke en alpjägares
ben, inföll kaptenen medgörligt.
Jag var rasande. Jemnförd med det prof som
nu förestod, syntes mig gårdagsjagten som ett
nöjsamt lustparti. Tre dagar, kanhönda fyra,
hålla herr Baretty sällskap! Hvilken upprättelse
på förhand för de oförrätter jag önskade begå
mot honom. I min nöd sökte mina ögon Ma-
lechard, i den förhoppning att han skulle gå in
på att dela den staärtans kalk, som jag var dömd
att töma. Min angenäma vän hade tvifvelsutan
förutsett min fråga, och icke begifven på att ef-
terkomma en sådan önskan, hade han smygt
sig bort så fort frågan blef om Grindelwald.
Fru Baretty, hvars blick ännu kunzat upprätt-
hålla mitt mod, hade likaledes gått ut. Öfver-