om det under tiden hände dessa goda lärare och
forskare i skriften, att de inbyggde trä, hö och
strå, och icke idel guld, silfver och ädla stenar,
så förblifver dock grunden qvar, det andra för-
tärer elden O (bör herr A. ropa), hvilken
ryslig Rationalist, ja, Kättare, var ändå icke
Luther! — I afseende på den tredje punkten
vill jag blott åberopa mig en skrift, utgången
från en afliden aktad lärare vid Upsala lärosäte:
Samtal med mig sjelf om Gud, menniskan och
verlden, af G. Enös, och får för öfrigt blott
hänvisa till mina Grunddrag af den Christliga
Sedeläran, s. 269—300.
Med undran och förvåning har jag frågat mig:
Kan då herr A., som genomgått de högsta aka-
derniska lärdomsprof, vära så litet hemmastadd
med Lutber och de symboliska böckerna, samt
öfverhufvud med andan af vår chrisbga tro?
Det händer blott alitför lätt med sådana; hvilkas
hela theologiska studium inskränker sig till en
slö utanlexa af något magert Compendium af
Dogmatik och Kyrkohistoria, att de bli trånga
och ensidiga, fallna för att förkättra och fördöma
allt, som icke inryrsts uti compendiet. Man mi
af sådan anledning icke förtänka Presten i Biet
t. ex., om han blir rädd och ser med sneda,
misstänksamma blickar på allt, som uppmanar
till forskning och pröfning. Men att en man,
så vitsordad inom de skriftlärdas gille, kan visa
sig okunnig om sjelfva grunden för vår christna
bekännelse, är mera öfverraskande; Man vill så
gerna uti en sådan man se något annat, än en
organ för den blinda Papismen. Underligt, att
med hans oinskränkta vördnad för det cmånghun-
draåriga,, han icke flyttar till det Himmelska Ri-
ket och öfvergår tll Fos lära. Denna räknar
långt äldre anor och har långt flera bekännare,
in den Lutherska. i
För att ej öfverskrida det ämne, som frågan
atvisar, slutar jag härmed, lemnande det myckna,
som ännu kunde vara att säga, i anledning af
Theologernas i Frey beteenden. 1