hörer, sade jag blygsamt. Jag har varit lycklig
att göra Malechard sällskap, men honom tillhö-
rer första förslaget till resan.
Madame Richomme nickade på hufvudet, all-
deles som hon velat säga: Det var jag säker om.
— Ni är nära lierad med hr Malechard? fort-
for hon med en blick, som skulie hon velat ge-
nomskåda mina iunersta tankar.
— Vi ha varit bekanta i tio år.
— Det vill säga, j hafven inga hemligheter
för hvarandra?
Denna fråga uttalades i en så uttrycksfull ton,
att jag i mina Ordning fixerade millionärens fru.
— Det gifves saker, dem man icke en gåug
anförtror sin bästa vän, svarade jag. Jag talar
icke om alk för Malechard, och han handiar
förmodligen på samma sätt mot mig; vi måste
såiede: 1bland gissa .. .-.
— Ar Ma!ciard skicklig i den koasten?
— Mycket skicklig,
— Och ni?
— Min modesti förbjuder mig att svara, sade
jag småskrattande. :
— Det vill säga att ni tror er vara ännu skick-
ligare än er vän?
— Inie skickligare, men lika skicklig.
Fru Richomme synies tvexa ett ögonblick.
— Nå, var det länge sen ni hade tillfälle att
öfva er i denna talang? frågade hon ändtligen,
med tillgjordt löje,
— Jag försöker den i detta ögonblick, svarade
jag sarkastiskt, ty dessa frågor började misshaga mig,
— Verkligen? återtog ex-furnisörens fru, och
hennes bruna ögon blixtrade. Nå, törs jag
fråga hvad ni nu söker gissa?