de väl glömma, att iolket kände detta lika val som de sjelfve? Hade de förgätit att detta hus var uppfyldt med personer, som åttommit sina platser genom de gröfsta mutor? Hade de förgätit, att det öfverallt blifvit medgifvet, att mutor blifvit använda, och att folket trodde, att Husets ledamöter åtkommit sina platser genom de sämsta och fulaste medel? — Efter att hsfva citerat några strofer ur ett tal, som blifvit hållet i Föreningen emot spanmålslagarne, hvilken för närvarande förklarat sig i pormanens i London, fortfor Talaren: Den ädle baronetten, ispetsen, för styrelsen hade yttrat, att i mån ga städer och distrikter funnos personer, som öppet sökte reta folket till våldsamheter. Ministern hade sagt detta, och på samma gång gifvit huset den bedröfliga trösten, att man hade tillräcklig militärstyrka att qväfva utbrott af våldsamheter. Det var visserligen sannt, tt man hade anledning glädjas öfver, att samhället ägde några medel till sitt skydd. Men var det icke bedröfligt, att i samhället funnos ämnen af så brännbar natur, att förstöring af egendom snart kunde börja, såsom ett slags hämnd för den nöd och det elände, som rådde? Dessa stora possessionater, sem lefvat ett yppigt och obekymradt lif, hörde de ej i folkets suckar en profetia, en hotande röst, som varnade dem, att deras ställning icke var trygg, och förebådade de faror, al hvilka de voro omgifna? Ville de vänta, tilldess de sågo fabrikerne och farmerne stå i låga? Ville de, med sådana utsigter för sig, stå stilla — icke göra någonting för folket? tt de icke trädde upp och satte några gränser för landets elände, tryckte känslolösbetens stämpel på dem. Man frågade ofta oppositionen, hvilka medel den ville använda, för att afbjelpa nöden? Talaren ville i alla händelser göra ett försök. Landets belägenhet var sådan, att man borde försöka hvilken utväg, som gaf hopp om välgörande resultater. Men Talaren tyckte att det fanns en mycket enkel plan. Den enfaldigaste husmoder skulle vidtaga den. Folket var hungrigt — låt det få äta. Men man sade, att det icke fanns något att äta. Det fanns i denna stund omkring 1,500,000 qvarters hvete under kronans lås, som väntade på att spanmålspriserna skulle bli höga nog för landtmannen, så att folket skulle tillåtas äta. Må man taga sig tillvara, eller en tid kan komraa, då inga arrenden mera utgå. Om den nuvarande nöden vore af vanligt slag, så skulle Talaren icke yrkat på den utväg, han föreslagit; men ställningen var bedröflig, hela samhället var i fara. Låtom oss derföre göra försöket. Det kunde vara skadligt för jordägarne, men det skulle gifva något hopp om hjelp. Folket visste, att föda fanns att tillgå. De visste, att de voro utestängda derifrån, på det en viss klass måtte frodas. Monopolisterne sade visserligen, att de fortsatte systemet för alias bästa; men folket sade, att de bibehöllo det för egen nytta. Monopolisterne sade att deras syftemål var alla klassers välging. Men folkets svar var: J hafven goda dagsr, men vi svälta,. Och deras klagan liknade sanning; ja, den var sanning. Sådan var ställningen i landet; och Talaren vore på det lifligaste öfvertygad, att någonting förfärligt förestod, om ej Huset vaknade till handling och gjorde någonting. Och likväl stodo de här orörliga, obevekliga och vägrade hjelp! Ingen kunde säga, att ej Talaren föreslagit någonting bestämdt, någonting praktiskt. Han hade föreslagit en plan, som äfven, ifall den ej lyckades, satte parlamentet i stånd att säga till folket: Eder nöd är icke vårt fel; så mycket vi förmå, hafva vi sökt lindra eder hunger. Men Herrarne fortforo i sin vägran att försöka till och med detta. Om J icke ären säkra på hvad verkan denna plan skulle åstadkomma, så anställen en undersökning. Man skulle då lätt finna, hvad verkan den skulle bafva på spanmålspriserna. Detta vore icke svårt att få utredt. Talaren uppmanade derföre i folkets namn regeringen, att göra försöket. Han gjorde det i den innerliga öfvertygelsen, att samhället i närvarande ögonblick sväfvade i fara, och han kunde icke fatta, huru de, som medgålvo, att nöden var så djup, så utbredd, som man öfverallt erkände den vara, kunde tro, att folket längre med tålamod skulle fördraga det elände, hvari det låg försänkt. Man borde komma ihåg, att detta icke var första gången, som landet befunnit sig på branten af en revolution. Talaren mindes den förfärliga ställningen i landet, då den förra Tory-styrelsen afträdde 4830. De södra grefskapen voro i insurrektionstillltånd. Den ena natten efter den andra gjordes anfall på lif och egendom; lagarna trampades under fötterna, och doraaren och bödeln voro de, som ensamme upprätthöllo samhällsordningen. Talaren mindes allt detta. Man hade den gången undsluppit den hotande faran; men skulle det väl äfven nu lyckas att undgå den? Var den nöd, som då fanns, i någon mån jemförlig med den puvarande? Nej; sakernes ställ ning då var öfverflöd och lycka, i jemförelsa med den nuvarande nöden. Ville herrarne vänta, till dess en ny insurrektion bröt ut? Det fanns Iniet land, som skulle lida mera genom revolutionära rörelser, än Storbritannien — samhällsförhållanderpe voro här så invecklade — de olika klasserna så sammanbundna med hvarandra, att skakningarne af en revolution skulle åstadkomma större elände, än någon menniska kunde föreställa sig. Utan tvifvel var detta ett ytterligare motiv för handling; just den nöd, som en sådan händelse skulle bringa öfver deras hufvuden, hvilka voro skulden dertill, utgjorde i sanning skäl, som borde drifva lagstiftande makten att taga något steg för nödens afbjelpande. Ville man väl vänta, till dess mordbrännaren började sitt verk — till dess fabrikerne stodo i låga, och bomullsoch yllespinnerierna flammade i den mörka