MEMOAR ÖFVER DEN FÖRFLUTNA MN VECKAN. Anådtligen alltså en händelse med besked, en liten märkbarare vindkåre i den allmänna politiska stiltjen! Hertigens af Orleans död skall utan tvifvel hafva de aldra vigtigsste följder icke blott för Frankrike, utan måhända i andra hand för en stor del af Europa. Den skall lemna ännu ett påtagligt och träffande exempel på vanskligheten och orimligheten af grunderna för den monarkiska legitimitetsprincipen, genom hvilken staterna anses böra gå som ett fideikommiss från man till man, icke blott inom samma dynasti, utan inom samma gren af en sådan. VWVerlden skall nu återigen om några få år, så vida icke förr, ega det barocka skådespelet af en nation om trettiosex millioner menniskor, — en nation, hvilken i politiskt afseende är för närvarande den mest sjelfmyndiga i Europa, — representerad i staternas förbund, i verldshistorien, af en statschef från barnkammaren, ett majestät i kolt och haklapp, en konung, hvilken ännu som bäst roar sig med att rida käpphäst, med en papperstschakå på hufvudet!! Erfarenheten har alltid visat, att en institution kan göra sig impopulär, förhatlig, och likväl länge nog stå sitt kast, men att i samma ögonblick den äfven blir så pass löjlig, att hela verlden senterar det, är dess fall afgjordt och oåterkalleligt. Ett missförhållande emellan folk och regent, sådant som det här antydda, passerar under våra ögon i Spanien, och kan der passera måhända just till följe deraf att spanjoren tager saken för allvarsamt, för högvigtigt, men fransoserna, som ha godt humör, skola en vacker dag, när de sjelfva komma i samma predikament, endast göra sig hjertans lustiga deröfver, och hvem kan veta om icke hela monarkien dervid stryker för en calembourg! Det säkra är, att Ludvig Filips återstående dagar nu mer än någonsin äro af vigt för systemet i Frankrike, och det ögonblick han lägger sina ögon tillsamman, skall gifva utveckling åt mycket, som de konservative ännu för få dagar sedan smickrade sig med att kunna uppskjuta till ett obestämdt fjerran. Uoeder det att det sålunda nästan ser litet skumt ut med att i längden för det europeiska statsförbundet kunna bibehålla de konungadömen, det redan af gammalt bar, synas kabinetterna med all gevalt vilja göra nya sådana, lik