— I öfvermorgon! svarade han med en myc-
ket belåten min.
— I öfvermorgon; men buru?
— Jag tänker, min kära Duransonp, att två
gentlemänr, som du och jag, icke gerna kunna
resa annat än med posthästar.
— Så är äfven min tanka, och jag har just
en abriskas, som är både beqväm och stark, det
garanterar jag-
— Du är förträfligt arrangerad. I öfvermor-
800 väntar jag dig till frukost, och sedan viin-
tagit en liten ungkarlsfrukost, sätta vi oss ji
vagnen.
— Topp, det är sagdt! upprepade vi begge, i
det vi gåfvo hvarandra tummarna, liksom i Hu-
guenotterna uti septetten.
Mot vanan blef vårt förslag satt i verket. På
utsatt tid voro vi på väg, och fyra dagar der-
efter gjorde vi den ståtligaste entrå på stora
förgården till berr Richommes quasi-furstliga
slott, två mil från Bern.
I det ögonblick vi stego ur vagnen, syntes
herrn i huset under peristillen och välkomnade
oss med ett mycket emfasiskt uttryck af gäst-
frihet. Det var lätt att i detta emottagande läsa
den rike mannens fåfänga jubilerande, som äl-
skar lysa öfver alla andra, genom utbredande
af en lyx, hvarmed han sjelf ännu icke rätt är
hemmastadd. Herr Richomme gjorde, som sagdt
är, ganska väl rätt för sitt namn. Han var en
af dessa stora, tjocka och feta personer, som det
små folket, denna föraktliga ras, beundrar för
deras väldigt ståtliga utseende, och tycktes re
presentera rikedomens symbol. I denna stora
kropp skulle en liten själ rätt väl haft utrym-