— I öfvermorgon! svarade han med en mycket belåten min. — I öfvermorgon; men buru? — Jag tänker, min kära Duransonp, att två gentlemänr, som du och jag, icke gerna kunna resa annat än med posthästar. — Så är äfven min tanka, och jag har just en abriskas, som är både beqväm och stark, det garanterar jag— Du är förträfligt arrangerad. I öfvermor800 väntar jag dig till frukost, och sedan viintagit en liten ungkarlsfrukost, sätta vi oss ji vagnen. — Topp, det är sagdt! upprepade vi begge, i det vi gåfvo hvarandra tummarna, liksom i Huguenotterna uti septetten. Mot vanan blef vårt förslag satt i verket. På utsatt tid voro vi på väg, och fyra dagar derefter gjorde vi den ståtligaste entrå på stora förgården till berr Richommes quasi-furstliga slott, två mil från Bern. I det ögonblick vi stego ur vagnen, syntes herrn i huset under peristillen och välkomnade oss med ett mycket emfasiskt uttryck af gästfrihet. Det var lätt att i detta emottagande läsa den rike mannens fåfänga jubilerande, som älskar lysa öfver alla andra, genom utbredande af en lyx, hvarmed han sjelf ännu icke rätt är hemmastadd. Herr Richomme gjorde, som sagdt är, ganska väl rätt för sitt namn. Han var en af dessa stora, tjocka och feta personer, som det små folket, denna föraktliga ras, beundrar för deras väldigt ståtliga utseende, och tycktes re presentera rikedomens symbol. I denna stora kropp skulle en liten själ rätt väl haft utrym