DHalllt, Sa IVIGRLIRUV, ALC UVI IRUVISUIS UV FJOUUI IUI UTA
konstitutionella fribeten uppkomma, som Aftonbla-
det antydt? Insändaren inskränker sig likväl härvid
till endast de delar af Riksrättens dom, som angå
de i administrationen fattade regeringsbeslut, hvilka
ansetts böra såsom lagfråga behandlas.
De anmärkte omständigheterne äro följande:
4:0 Att åtal för öfverträdelse af 87 regerings-
formen icke blifvit af Riksrätten uppiagne till
pröfning.
Vid föregående riksrätter har fråga blifvit väckt
derom, huruvida Konungens rådgifvare kunna stöl-
las till ansvar i andre fall, än der ansvar är utian-
svarighketslagen utsatt; men det är först vid denna
sist2, som pluraliteten varit af den mening, att der
ansvarslagen ej kan åberopas, der kan ej eller Riks-
rätt döma till ansvar. Ordalydelsen uti 106 re-
geringsformen är: adöme dem Riksrätten efter all-
amän lag och den serskilda författning. som, till be-
astämmande af sådant ansvar, utaf Konungen och
eRiksens Ständer fastställd varder,. Här stadgas att
ansvarighetslagen skail bestämma ansvaret. Men om :;
allmän lag kan ligga till grund för ansvaret, utan
att ansvarighetslagen dertill hänvisar, så är det icke
längre denna lag, som bestämmer ansvaret, på sätt
grundlagen stadgar. Att 4809 års lagstiftare med
tydlig afsigt endast upptogo öfverträdelser af en del
grundlagsbud till föremål för åtal inför Riksrätt och
derifrån uteslöto alla andra, det kan med säkerhet
inses deraf, att 3 S i ansvarishetslagen stadgar an-
svar för öfverträdelser af vissa delar af 60 rege-
ringsformen, men utesluter sista momentet, som an-
går monopolier. Sådant kan icke hafva skedt utan
med fullt uppsåt och efter noga öfvervägande af
grunderna för lagstiltningen.
Enligt 106 regeringsf. skola Konungens rådgif-
vare hafva uppenbarligen handlat emot reseringsfor-
mens tydliga föreskrift, eller hafva tillstyrkt någon
öfverträdelse deraf och af andra rikets gällande la-
gar, om åtal intör Riksrätt skall ega rum. Skulle
87 regeringsformen hafva blifvit upptagen bland
dem för öfverträdelse, hvaraf ansvar kunde ådömas,
så hade det blifvit nödvändigt att bestämma bvad
som förstås med allmän civil- och kriminal- samt
kyrkolag, ty utan en närmare bestämmelse deraf
kunde väl icke grundlagens tydliga föreskrift anses
vara öfverträdd. Vill man nu försöka uppställa de:
finitioner, som uppdraga bestämda gränslinier emel-
lan den ekonomiska samt de förenämnde lagarne,
så torde man Jätt finna, hvilka svårigheter dervid
möta, bheldst en del ämnen finnas upptagne uti de
äldre lagarne och uti 1734 års lag, hvilka nu ostri-
digt anses tillhöra den ekonomiska lagstiftningen,
och tvertom andre der icke upptagne torde böra räk-
nas till de allmänna civil-, kriminal- och kyrkola-
garne. Det torde hafva varit desse betänkligheter,
som, bland annat, förmått 1809 års lagstiftare, att
icke upptaga 87 regeringsformen i ansvarighets-
lagen.
Men, säger man: Riksens Ständers rätt att deltaga
uti lagstiftningen, innefattar likväl en af folkets dyr-
baraste rättigbeter, och om Konungens rådgifvare
ansvarsfritt kunna tillstyrka öfverträdelse af grund-
lagens bud härutinnan, skola betänkliga följder häraf
uppstå! Det förra medgifves, men någon verklig grund
till den yttrade farhågan torde ej finnas. Skulle
det möjligen inträffa, att en, uti administratil väg
utfärdad författning vore stridande emot eller upp-
häfde gällande lag, så kunde det blifva tvifvelaktigt,
i bvad måtto den blefve af domstolarne tillämpad.
Lagförklaring gäller, enligt 88 regeringsformen,
endast till nästa riksdag, då, i fall den af Riksens
Ständer ogillas, den upphör att längre vara gällande.
Den starkaste motvigten ligger dock uti 46 rege-
ringsformen. För öfverträdelse deraf stadgas ansvar
uti sista mom. af 5 i ansvarighetslagen, och så-
ledes har äfven åtal blifvit af Riksrätt upptaget,
ehuru ingen af de i ansvarighetslagen uppräknadel
grundlagsparagrafer i öfrigt funnits öfverträdd. Skulle
en olagligen tillkommen författning vara sådan, att
derigenom icke kan uppstå det förhållande, att nå-
gon derigenom lider skada till lif, ära eller person-
lig fribet, eller att gods, löst eller fast, förloras. el-
ler någon frid varder i hans hus störd, eller någon
förvises från ort till annan, — der lärer väl en så-
dan författning vara af den mindre vigt, att åtal in-
för Riksrätt kan undvaras, och det vare nog att Rik-
sens Ständer, på sätt 6 i ansvarigbetslagen hän-
visar, använder 407 regeringsformen.
2:0o Att åtalet emot statssekreteraren Skogman,
för det han ej vägrat kontrasignation, icke blifvit af
Riksrätten gilladt.
Grundlagen ålägger Konungens rådgifvare att göra )
kraftiga föreställningar, om Konungens beslut äro
uppenbarligen stridande emot regeringsformen eller
rikets allmänna lag. Aro sådane föreställningar
gjorde, äro rådgifvarne frie från ansvar. Men om
den föredragande, sedan ban afgifvit sin protest, än-
dock kunde ansvarslöst utfärda Konungens beslut,
så skulle den motvigt, grundlagen åsyftar, förfelas.
Derföre stadgar 38 S regeringsformen, att om före-
draganden finner något Konungens beslut vara stri-
dande emot regeringsformen, bör han derom i stats-
rådet göra föreställning, och om Konungen ändock
yrkar att ett sådant beslut skall utfärdas, vägra kon-
trasignation och nedlägga sitt embete. Således skall
föredraganden först hafva till protokollet förklarat,
att han finner beslutet stridande emot regeringsfor-
men, innan fråga om vägrad kontrasignation kan
uppstå. Finner han åter icke att beslutet är olag-
ligt, då står ban i ansvar för sitt rådslag, men icke
för contrasignationen, så att ban i intet fall kan
handla ansvarslöst.
Statssekreteraren Skogman hade tillstyrkt, att uti
det förevarande ärendet Högsta Domstolens utlåtande
skulle infordras. Sådane utlåtanden afgifvas ofta af
Högsta Domstolen i frågor, som bero af Konungens
beslut i administratif väg. Någon gång har Högste
Domstolen hemställt, att ärendet måtte behandlas
enligt 87 S. eller 88 regeringsformen och öfver-
lemnas till Justitiedepartementets föredragning, hvil-
ket ock blifvit bifallet; men sjelfva remissen till
Högste Domstolen har icke utgjort något beslut der-
om, att frågan innefattade ett lagstiftningsärende.
Statssekreterarens tilistyrkande, att Högste Domsto- :
lens yttrande skulle infordras, innefattade således icke,
att han funnit frågan böra behandlas enligt 87 el!er
88 SS regeringsformen, i hvilket fall han bordt vä-
gra gontrasignation. Åtal för sjelfva tilistyrkandet
var icke anstäldt.
-—-— 2