DHalllt, Sa IVIGRLIRUV, ALC UVI IRUVISUIS UV FJOUUI IUI UTA konstitutionella fribeten uppkomma, som Aftonbladet antydt? Insändaren inskränker sig likväl härvid till endast de delar af Riksrättens dom, som angå de i administrationen fattade regeringsbeslut, hvilka ansetts böra såsom lagfråga behandlas. De anmärkte omständigheterne äro följande: 4:0 Att åtal för öfverträdelse af 87 regeringsformen icke blifvit af Riksrätten uppiagne till pröfning. Vid föregående riksrätter har fråga blifvit väckt derom, huruvida Konungens rådgifvare kunna stöllas till ansvar i andre fall, än der ansvar är utiansvarighketslagen utsatt; men det är först vid denna sist2, som pluraliteten varit af den mening, att der ansvarslagen ej kan åberopas, der kan ej eller Riksrätt döma till ansvar. Ordalydelsen uti 106 regeringsformen är: adöme dem Riksrätten efter allamän lag och den serskilda författning. som, till beastämmande af sådant ansvar, utaf Konungen och eRiksens Ständer fastställd varder,. Här stadgas att ansvarighetslagen skail bestämma ansvaret. Men om :; allmän lag kan ligga till grund för ansvaret, utan att ansvarighetslagen dertill hänvisar, så är det icke längre denna lag, som bestämmer ansvaret, på sätt grundlagen stadgar. Att 4809 års lagstiftare med tydlig afsigt endast upptogo öfverträdelser af en del grundlagsbud till föremål för åtal inför Riksrätt och derifrån uteslöto alla andra, det kan med säkerhet inses deraf, att 3 S i ansvarishetslagen stadgar ansvar för öfverträdelser af vissa delar af 60 regeringsformen, men utesluter sista momentet, som angår monopolier. Sådant kan icke hafva skedt utan med fullt uppsåt och efter noga öfvervägande af grunderna för lagstiltningen. Enligt 106 regeringsf. skola Konungens rådgifvare hafva uppenbarligen handlat emot reseringsformens tydliga föreskrift, eller hafva tillstyrkt någon öfverträdelse deraf och af andra rikets gällande lagar, om åtal intör Riksrätt skall ega rum. Skulle 87 regeringsformen hafva blifvit upptagen bland dem för öfverträdelse, hvaraf ansvar kunde ådömas, så hade det blifvit nödvändigt att bestämma bvad som förstås med allmän civiloch kriminalsamt kyrkolag, ty utan en närmare bestämmelse deraf kunde väl icke grundlagens tydliga föreskrift anses vara öfverträdd. Vill man nu försöka uppställa de: finitioner, som uppdraga bestämda gränslinier emellan den ekonomiska samt de förenämnde lagarne, så torde man Jätt finna, hvilka svårigheter dervid möta, bheldst en del ämnen finnas upptagne uti de äldre lagarne och uti 1734 års lag, hvilka nu ostridigt anses tillhöra den ekonomiska lagstiftningen, och tvertom andre der icke upptagne torde böra räknas till de allmänna civil-, kriminaloch kyrkolagarne. Det torde hafva varit desse betänkligheter, som, bland annat, förmått 1809 års lagstiftare, att icke upptaga 87 regeringsformen i ansvarighetslagen. Men, säger man: Riksens Ständers rätt att deltaga uti lagstiftningen, innefattar likväl en af folkets dyrbaraste rättigbeter, och om Konungens rådgifvare ansvarsfritt kunna tillstyrka öfverträdelse af grundlagens bud härutinnan, skola betänkliga följder häraf uppstå! Det förra medgifves, men någon verklig grund till den yttrade farhågan torde ej finnas. Skulle det möjligen inträffa, att en, uti administratil väg utfärdad författning vore stridande emot eller upphäfde gällande lag, så kunde det blifva tvifvelaktigt, i bvad måtto den blefve af domstolarne tillämpad. Lagförklaring gäller, enligt 88 regeringsformen, endast till nästa riksdag, då, i fall den af Riksens Ständer ogillas, den upphör att längre vara gällande. Den starkaste motvigten ligger dock uti 46 regeringsformen. För öfverträdelse deraf stadgas ansvar uti sista mom. af 5 i ansvarighetslagen, och således har äfven åtal blifvit af Riksrätt upptaget, ehuru ingen af de i ansvarighetslagen uppräknadel grundlagsparagrafer i öfrigt funnits öfverträdd. Skulle en olagligen tillkommen författning vara sådan, att derigenom icke kan uppstå det förhållande, att någon derigenom lider skada till lif, ära eller personlig fribet, eller att gods, löst eller fast, förloras. eller någon frid varder i hans hus störd, eller någon förvises från ort till annan, — der lärer väl en sådan författning vara af den mindre vigt, att åtal inför Riksrätt kan undvaras, och det vare nog att Riksens Ständer, på sätt 6 i ansvarigbetslagen hänvisar, använder 407 regeringsformen. 2:0o Att åtalet emot statssekreteraren Skogman, för det han ej vägrat kontrasignation, icke blifvit af Riksrätten gilladt. Grundlagen ålägger Konungens rådgifvare att göra ) kraftiga föreställningar, om Konungens beslut äro uppenbarligen stridande emot regeringsformen eller rikets allmänna lag. Aro sådane föreställningar gjorde, äro rådgifvarne frie från ansvar. Men om den föredragande, sedan ban afgifvit sin protest, ändock kunde ansvarslöst utfärda Konungens beslut, så skulle den motvigt, grundlagen åsyftar, förfelas. Derföre stadgar 38 S regeringsformen, att om föredraganden finner något Konungens beslut vara stridande emot regeringsformen, bör han derom i statsrådet göra föreställning, och om Konungen ändock yrkar att ett sådant beslut skall utfärdas, vägra kontrasignation och nedlägga sitt embete. Således skall föredraganden först hafva till protokollet förklarat, att han finner beslutet stridande emot regeringsformen, innan fråga om vägrad kontrasignation kan uppstå. Finner han åter icke att beslutet är olagligt, då står ban i ansvar för sitt rådslag, men icke för contrasignationen, så att ban i intet fall kan handla ansvarslöst. Statssekreteraren Skogman hade tillstyrkt, att uti det förevarande ärendet Högsta Domstolens utlåtande skulle infordras. Sådane utlåtanden afgifvas ofta af Högsta Domstolen i frågor, som bero af Konungens beslut i administratif väg. Någon gång har Högste Domstolen hemställt, att ärendet måtte behandlas enligt 87 S. eller 88 regeringsformen och öfverlemnas till Justitiedepartementets föredragning, hvilket ock blifvit bifallet; men sjelfva remissen till Högste Domstolen har icke utgjort något beslut derom, att frågan innefattade ett lagstiftningsärende. Statssekreterarens tilistyrkande, att Högste Domsto: lens yttrande skulle infordras, innefattade således icke, att han funnit frågan böra behandlas enligt 87 el!er 88 SS regeringsformen, i hvilket fall han bordt vägra gontrasignation. Åtal för sjelfva tilistyrkandet var icke anstäldt. -—-— 2