RR nn 5 RIKSRÄTTENS DOM (Forts. från N:o 463.) I åtalet, angående anvisning af medel från anslaget för publika byggnader i Stockholm til reparation af Lijgardets till häst kasern och ridbana (se Aftonbladet J4 835, d. 45 April d. å.) lyder Riksrättens domslut, som följer: Enär någon uppgift icke finnes meddelad, hvilka byggnader böra till de publika husen i hufvudstaden räknas, så att deraf kan bedömas, att de till Kongl. Maj:ts och Kronans hus hörande kasernbyggnaderne vid Lifgardet till häst icke varit inbegripne bland dem, till hvilkas underhållande ifrågavarande statsanslag varit af Rikets Ständer fast-stäldt, fioner Riksrätten anledning icke förekomma att anse 65 Regeringsormen vara genom de klandrade åtgärderna öfverträdd, hvadan ansvar i denna punkt ej kan ådömas.n Angående anvisning af medel från ofvannämnde anslag till förändrad inredning af Theaterns salong (se Aftonbl. JE 94, d. 22 April d. å.), lyder domslutet sålunda: Riksrätten finner Hr Justitie-ombudsmannens anmärkning i denna punkt desto mindre kunna godkännas, som det till Kongl. Theatern upplåtna hus ostridigt hörer till de publika byggnaderna i hufvudstaden, och den nödig ansedda förändringen i husets ändamålsenligare inrednipg icke kan annorlunda betraktas än såsom föremål för anslaget till de publisa husens reparation och underhåll, i följd hvaraf Svaranderne från åtalet i denna del befrias. Angående fortfarande aflöning å Riksstatens fjerde Hufvudtitel för Statsrådet Friherre Joh. LTagerbjelke, under den tid han aftjenat begrafningshjelp å Statsråds-lönen (se Afltonbl. JM 92, d. 23 April d. å.), är domslutet af följande lydelse: Som, i enlighet med hvad Riksrätten här ofvan yttrat, Kongl. Maj:ts rättighet att disponera de på Hufvudiitlarne uppkommande besparingar är i grundlagen bestämd och denna rättighet icke kan vara inskränkt genom de rörande Embetsoch Tjenstemäns lönevilkor i allmänhet gifna föreskrifter; alltså och då Hr Statsrådet Friherre Lagerbjelke, den tid ifrågavarande förmån honom beviljades, innehade Contre-amira!s-lön på 4:de Hufvudtiteln, så att det beviljade anslaget å denna Hufvudtitels besparingar icke var för titeln främmande, pröfvar Riksrätten skäligt att Svaranderne från åtalet i denna punkt frikänna.n Det är öfverflödigt, att här jemnföra Riksrättens motiver för de tvänne första af dessa domslut. Det undfaller säkert ingen besynnerligheten, att Riksrätten i det förra förklarar, att den ej ägt någon uppgift på hvilka byggnader som höra till de publika husen hufvudstaden, för hvilka Rikets Stånders anslag gälla, och i det sednare förklarar, att Kongl. theatern hör till sådana. Frågan synes likväl först bordt vara: huru bafva dessa byggnader tillkommit och huru hafva de af ålder underhållits? Hafva Rikets Ständer under andra titlar bidragit till dessa byggnaders underkåll, eller hafva R. St. bestämdt förklarat, att de icke anslå något dertill? Då hade man funnit, att hästgardets kasern är ursprungligen uppbygd och underhållen af tredje hufvudtitelns medel; att denna titels anslag e!ler tillgångar således blifvit derefter beräknade; och att, då Regeringen belastat ett annat anslag dermed, rikets medel således in dupplo blifvit af Regeringen disponerade, på sätt, att man skapat besparing på tredje titela och brist på den åttonde: den förra disponerad till andra ändamål, än de afsedda; den sednare godtgjord genom medel, som varit af R. St. afsedda till helt annat än sådan godtgörelse. Man ser häraf, hvilken all ordning och sparsamhet förstörande princip Riksrätten genom dessa domslut gillat; och att den derigenom ytterligare befordrat det kungliga enväldet, i hvad statsmedlens disposition angår. En regering, som så förfore, kunde förskaffa sig på den ena hufvudtiteln de betydligaste besparingar, genom att låta andra titlar betala utgifterna, och sedan yrka godtgörelse för bristerna å de andra titlarna at R. St:s Riksgäldskontor. R. St:s fastställda riksstat skulle på detta sätt kunna fördubblas. Ifrån 42 millioner skulle vi kuona få för den samma skatta 24 millioner. Riksrätten har likväl sjelf, uti ett föregående domslut, fastän i förbigående, låtsat sig benägen att ogilla, om medel från en hufvudtitel dragits till en annan. Det tredje eller sista af ofvannämnde domslut är en naturlig följd af de förut gillade, olagliga principer för statsmedlens disposition och för de så kallade besparingarnes användande. Men. den utsträcker dessa principer derhän, att-äfven de personella lönestaterna och reglorna för dessas förvaltning kunna ostraffadt öfverskridas. Att detta är en småsak, i hela den förbistring, hvaruti Riksrättens dom skulle försätta vår så kallade konstitutionella statsförvaltning, inses lätt, och vi uppehålla oss derföre icke längre dervid. Riksrätten har, äfven i denna del, antagit enväldet öfver statsmedlen; det är blott Regeringens egen klokhet och nationens eniga kraft, som kan förekomma tillämpningen af en sådan envålds-princip, hvilken eljest förr eller sednare förer oss till nya revolutioner. (Forts. e. a. g.) Akem———————A cc 2 — Redaktionen har ansett sig böra intaga i