modren med någon ansträngning; och henne ögon förblefvo torra, under det de med ett för tviflans uttryck fästades på fiskaren. ,Blanche,, upprepade Mathurin, som fruktad att synas förstå dem. Ja visst, Blanche,, svarade Ivon tvär sBlanche, som i dag försvunnit från vårt hu Gråt inte, hustru! Ja, Mathurin, hon är borta vEnsam ?. frågade fiskaren, i det han skarr betraktade Ivon. Se, ni vet då alli! ropade den gamle solda ten, under det förtrytelsens rodnad öfverdro hans bleka kinder. Ni vet då att det otack samma barnet, som vi alltför mycket älskat, ha öfvergilfvit oss, utan att tänka på den sorg, ho gjort oss. Ni vet, att den uslingen, som v skänkt lifvet och som har ätit vårt bröd, ha betalt oss med att stjäla den oiyckliga flickan bjerta, som frälste honom. Han bör likväl int tro, att han har undkommit mig. Jag skall för följa honom öfverallt och utan hvila, så läng någon blodsdroppa är varm i mina ådror., Det behöfs inte, Ivon, svarade Mathuri kallt, ;ty Strandgodset är ännu i vårt våld. Hvar är han! hvar är han! ropade Ivon me en ton af fruktansvärd glädje. sOch Blanche? frågade Marianne, som känd något hopp återfödas i sitt bjerta. Men fiskaren, som icke vågade svara på den na sorgsna fråga, sade endast med lig röst: bDen jungfrupilten bar bedragit oss, han ha ljugit; han har trott sig kunna spela gäck me mig; men jag skall ta ena förfärlig hämnd. Kon följen mig, Ivon och Marianne, kommenl Han vände nu om och drog dem med sig