modren med någon ansträngning; och henne
ögon förblefvo torra, under det de med ett för
tviflans uttryck fästades på fiskaren.
,Blanche,, upprepade Mathurin, som fruktad
att synas förstå dem.
Ja visst, Blanche,, svarade Ivon tvär
sBlanche, som i dag försvunnit från vårt hu
Gråt inte, hustru! Ja, Mathurin, hon är borta
vEnsam ?. frågade fiskaren, i det han skarr
betraktade Ivon.
Se, ni vet då alli! ropade den gamle solda
ten, under det förtrytelsens rodnad öfverdro
hans bleka kinder. Ni vet då att det otack
samma barnet, som vi alltför mycket älskat, ha
öfvergilfvit oss, utan att tänka på den sorg, ho
gjort oss. Ni vet, att den uslingen, som v
skänkt lifvet och som har ätit vårt bröd, ha
betalt oss med att stjäla den oiyckliga flickan
bjerta, som frälste honom. Han bör likväl int
tro, att han har undkommit mig. Jag skall för
följa honom öfverallt och utan hvila, så läng
någon blodsdroppa är varm i mina ådror.,
Det behöfs inte, Ivon, svarade Mathuri
kallt, ;ty Strandgodset är ännu i vårt våld.
Hvar är han! hvar är han! ropade Ivon me
en ton af fruktansvärd glädje.
sOch Blanche? frågade Marianne, som känd
något hopp återfödas i sitt bjerta.
Men fiskaren, som icke vågade svara på den
na sorgsna fråga, sade endast med lig röst:
bDen jungfrupilten bar bedragit oss, han ha
ljugit; han har trott sig kunna spela gäck me
mig; men jag skall ta ena förfärlig hämnd. Kon
följen mig, Ivon och Marianne, kommenl
Han vände nu om och drog dem med sig