en oöfverstiglig vall, en port, som tillstänger vår
väg. Nu ha vi intet annat att iakttaga, än att
återvända samma väg.n
Det är nödvändigt, ja visst, det är nödvän-
digt!, ropade Julien med en vild och egoistisk
glädje.
Sista gnistan i facklan slocknade, och de gingo
nu endast, ledda af trådnystanet, ända till dess
Blanche trodde sig på afstånd höra Jjudet af
menniskoröster.
dDet är fiskrarna, sade hon och starnade; ade
förfölja oss. Den här tråden tjenar dem till
ledning. Vi äro förlorade! Ack, det är bättre
att dö här tillsammansl
aMen döden i dessa grottor är ett sjelltmord;
det är en långsam, grym och förtviflad döds-
kampl) ropade Julien.
aMen der bortan, återtog Blanche snyftande,
år skammen, vanäran! Jag skall bli ett åtlöje
för desse karlar, och jag kan aldrig vänta min
fars förlåtelse; han, som eljest är så god mot
mig, skall nu förbanna mig, han skall förskjuta
mig! Hundra steg till och jag skall stå inför
Matburin, inför min far, inför alle dessa blod-
menniskor! Nej, aldrig, aldrig!
aHvad säger ni, olyckliga barn? frågade Julien
och fattade med en af glädje darrande hand
trådsändan, som Blanche släppt. Viäro räddade,
om vi binna fram till dem.,
aTråden tjenar dem til Jedning,, hviskade
Ivons dotter med hemsk röst. De; ar godtl
Hastigt, liksom upplyst af en ny tanka, gick
hon nigra steg ifrån Julien, fattada den olyck-
liga tråden, slet af den och kastade den ut i
galleriets mörker, under det Julien ropade: