en oöfverstiglig vall, en port, som tillstänger vår väg. Nu ha vi intet annat att iakttaga, än att återvända samma väg.n Det är nödvändigt, ja visst, det är nödvändigt!, ropade Julien med en vild och egoistisk glädje. Sista gnistan i facklan slocknade, och de gingo nu endast, ledda af trådnystanet, ända till dess Blanche trodde sig på afstånd höra Jjudet af menniskoröster. dDet är fiskrarna, sade hon och starnade; ade förfölja oss. Den här tråden tjenar dem till ledning. Vi äro förlorade! Ack, det är bättre att dö här tillsammansl aMen döden i dessa grottor är ett sjelltmord; det är en långsam, grym och förtviflad dödskampl) ropade Julien. aMen der bortan, återtog Blanche snyftande, år skammen, vanäran! Jag skall bli ett åtlöje för desse karlar, och jag kan aldrig vänta min fars förlåtelse; han, som eljest är så god mot mig, skall nu förbanna mig, han skall förskjuta mig! Hundra steg till och jag skall stå inför Matburin, inför min far, inför alle dessa blodmenniskor! Nej, aldrig, aldrig! aHvad säger ni, olyckliga barn? frågade Julien och fattade med en af glädje darrande hand trådsändan, som Blanche släppt. Viäro räddade, om vi binna fram till dem., aTråden tjenar dem til Jedning,, hviskade Ivons dotter med hemsk röst. De; ar godtl Hastigt, liksom upplyst af en ny tanka, gick hon nigra steg ifrån Julien, fattada den olyckliga tråden, slet af den och kastade den ut i galleriets mörker, under det Julien ropade: